Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/9

Annelie Pompe: Axlarna sänks och en lättnad sprider sig

Efter en nyligen avslutad bergsklättring skriver äventyraren Annelie Pompe om Nepal, ett land hon beskriver som "ett av världens fattigaste och samtidigt vänligaste".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ibland vet man inte att man hållit andan förrän man andas ut. Axlarna sänks, ögonen slappnar av och en lättnad sprider sig genom kroppen. Det händer kanske i mellanrummen i vardagslivet. För mig händer det i naturen. Det är känslan av att landa och komma hem. Man känner sig hemma där man är välkommen. Det hände nio svenskar i Nepal.
 

Nepal är ett av världens fattigaste och samtidigt vänligaste länder. Det är inklämt mellan jättarna Indien och Kina med världens högsta berg i norr och djungel i söder. Landets natur är som gjort för äventyr. Vi lämnar ganska snabbt storstaden Kathmandu, byggnader, rinnande vatten, toaletter och internet bakom oss. Efter en hel dag i jeep på slingrande dammiga byvägar tar vägen slut. Vi vandrar in i en annan värld, några hundra år tillbaks i tiden. Här plöjer man åkrar med oxar och vandrar flera dagar för att byta potatis mot ris. Man talar om tre-dagars-nyheter eftersom det tar minst tre dagar att ta sig från Kathmandu in i dalen. Ibland finns det elektricitet, ibland inte. Ibland funkar byns enda satellittelefon. Byborna går och lägger sig när solen går ner bakom bergen, och vaknar i soluppgången. De har en buddhistisk respekt för livet. Inga djur i dalen dödas eller plågas. 

Vi är här på välgörenhetsexpedition. Vi ska bestiga ett berg samtidigt som vi inger hopp och ekonomi i den lilla fattiga dalen Rolwaling. De är fattiga på pengar men så rika på annat sätt. De har ett inneboende lugn, en självklar acceptans och välkomnande för främlingar. De lever i harmoni med naturen, trots att jordbävningen berövade många livet, hus och levebröd. De klagar inte. De är tacksamma för vad de har.
I takt med att vi vandrar längre in i dalen sänker sig ett lugn över gruppen, som om omgivningen smittat av sig. I Himalayas berg finns en tystnad som ger ett inre lugn. När vi kommer fram till berget har resan redan fyllt sitt syfte. Telefonerna har lagts längst ner i ryggsäcken. Vandringen har blivit till en renande meditation. Toppen av berget Yalung ri blir bara en bonus med fin utsikt. En kvinna har redan genomskådat vad det handlar om och stannar nöjt i baslägret och njuter. För det vi alla kommer att älska och sakna som mest med Nepal är enkelheten. Den som kommer av att leva nära naturen. Av att bära med sig allt man verkligen behöver i en ryggsäck. Av att veta att naturen är så mycket större än oss människor skapar en ödmjukhet och respekt inför livet. Det får oss att minnas vad som är viktigt och vad som är onödigt. 

Kanske finns minnet av att leva nära naturen kvar djupt inne i vårt DNA. Kanske är det därför vi fortfarande kan känna oss som hemma där, trots att de flesta västerlänningar tillbringar mer än 80% av sin tid inomhus.
Självklart är det inte "lätt" att leva som bergsfolket gör, men det är ändå enklare.