Frågan om att stötta Ukraina med vapen har lett till en smärre kalabalik i Vänsterpartiet. Partiledningen ville säga ja, riksdagsgruppen ville säga ja – men partistyrelsen körde över dem och sa nej.
När beslutet väl klubbades i riksdagen på måndagen var 9 av 27 V-ledamöter frånvarande – bland dem partiledaren Nooshi Dadgostar, vice partiledaren Ida Gabrielsson och den ekonomisk politiske talespersonen Ali Esbati. Ytterligare fem ledamöter lade ned sina röster – däribland förre ekonomisk politiske talespersonen Ulla Andersson.
Ingen av dem hade lust att följa partistyrelsens beslut.
Sprickan är total
För att göra det hela ännu värre hade den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt redan innan omröstningen hunnit gå ut och kritisera partiets nej på Twitter.
Ukraina har rätt att försvara sig. Det ligger i Sveriges säkerhetsintresse att Rysslands invasion inte lyckas.
— Jonas Sjöstedt (@jsjostedt) February 28, 2022
Vänsterpartiet är för sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraina.
Som medlem i V uppmanar jag partiledningen att också stödja beslutet om pansarskott till Ukraina.
Något som bland många andra Mikael Wallgren, fullmäktigeledamot i Göteborg och Johan Svensson, politisk sekreterare hos Daniel Bernmar, gick till attack mot.
Jag har all respekt för att partiledningen landat i en linje som är i fas med vår traditionella politik. Hade också överlevt en mer populistisk linje. Vad jag inte kan acceptera är att en nyligen avgången partiledare leker politisk kommentator. Håll tyst o njut av ledigheten!
— Mikael Wallgren (@Walle1976) February 28, 2022
Ja, ni förstår. Sprickan i partiet är total.
I kärnfrågan kan man förstås argumentera för båda hållningarna. Att stötta Ukraina med vapen bryter inte bara mot partiets egna principer, det utmanar också den svenska hållningen om neutralitet. Det kan dessutom vara farligt: vid det här laget fattar alla att Vladimir Putin är totalt oberäknelig och att hoten om att straffa alla som lägger sig i konflikten kan mycket väl kan vara mer än tomma ord.
Skapar stora problem
Mot det står att en fri och demokratisk stat i vårt närområde oprovocerat invaderats av ett despotiskt och odemokratiskt grannland och att en fungerande moralisk kompass ibland är en bättre ledstjärna än högtidliga principer.
Men nu handlar Vänsterpartiets problem inte längre om att reda ut vem som har mest fog för sin uppfattning, även om det möjligen är det man kommer att låtsas när partistyrelsen samlas på nytt ikväll klockan åtta för ett extramöte.
Efter att ha tagit strid mot Socialdemokraterna och Stefan Löfven i våras sköt Nooshi Dadgostars förtroendesiffror i höjden. Från att ha legat på bottennivå för ett år sedan är hon i dag trea på topplistan av partiledarna och långt mer populär än sitt parti.
Sådant har betydelse i jakt på marginalväljare i höstens val. Att partistyrelsen i det läget väljer att slå undan benen för henne är faktiskt obegripligt.
Alla ser vad som händer
Tillfället är sällsynt dåligt valt och det inte bara för att valet närmar sig. Kriget i Ukraina är det vi alla tänker på just nu, och med det följer att det var länge sedan en omröstning i riksdagen väckte så stort intresse. Ingen har kunnat undgå Vänsterpartiets oförmåga att hålla sams i denna svåra – och framförallt viktiga – fråga.
Att tidigare L-ledaren Jan Björklund stämplade partiet som ett ytterkantsparti framstår plötsligt som mer begripligt: att ägna sig åt interna strider i en fråga där en gemensam svensk hållning mer eller mindre är ett krav inger inte förtroende.
Och som om det inte var nog med elände så är ju frågan i sig en dröm för politiska motståndare att raljera över. Även om alla jämförelser haltar så finns det historiska kopplingar mellan partiet och Moskva att spinna på och så misstro kring.
Varför Vänsterpartiet frivilligt bjuder på det kan man verkligen undra.