Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Centerledaren Annie Lööf får kritik både från höger och vänster, för att hon väljer fel sida eller vägrar välja – men svensk politik har inte alltid byggt på färdiga block, skriver GP:s Arne Larsson i en analys. Bild: Anna Tärnhuvud
Centerledaren Annie Lööf får kritik både från höger och vänster, för att hon väljer fel sida eller vägrar välja – men svensk politik har inte alltid byggt på färdiga block, skriver GP:s Arne Larsson i en analys. Bild: Anna Tärnhuvud

Arne Larsson: Annie Lööf har rätt – man måste inte välja sida

Alla är arga på Centerledaren Annie Lööf. Allt detta strul kring budgeten är ju hennes fel: för att hon väljer fel sida – alternativt för att hon vägrar välja.
Men tänk om Annie Lööf har rätt, att det finns andra sätt att se på politiken.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Efter en veckas försening och diverse strul klubbades regeringens vårändringsbudget av riksdagen. Vägen dit har varit fylld av raseri, framförallt riktat mot Centerpartiets ledare Annie Lööf.

I en intervju i GP begravde Moderatledaren Ulf Kristersson i stort sett alla möjligheter till ett framtida samarbete med Centern, som han numera ser som ett socialdemokratiskt stödparti. Så ser inte alla det. På Twitter går Vänsterpartiets vice partiledare Ida Gabrielsson till hårt angrepp mot Centern, som ”beter sig som en bortskämd unge”. Hon skriver att vi behöver en majoritetsregering och lägger skulden för ”dagens kaos” på Annie Lööf.

Bygger på ett tankefel

Oavsett vilket hörn angreppen kommer ifrån så bygger de på samma tankemodell: att svensk politik består av två block och att Centerpartiet gör fel som vägrar ansluta sig till något av dem.

Men faktum är att både grundlagen och svensk politisk tradition säger något annat.

Vi har inte majoritetsval, som i till exempel Storbritannien – utan ett flerpartisystem och en låg tröskel in till riksdagen, vilket bäddar för en bred palett av partier.

En majoritetsregering är inte alls en nödvändighet. Tvärtom är det ett rätt ovanligt inslag i svensk politik. Som statsvetarna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors samt journalisten Cecila Garme pekar på i sin nyutkomna bok om januariavtalet ,”Att älska den man kan få”, har landet styrts av en majoritetsregering endast i 19 av de senaste 100 åren.

Övriga 81 år har landet alltså styrts av en minoritetsregering, som tvingats söka stöd för sin politik för att få den genom riksdagen. Och här har Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet genom historien haft nyckelroller.

En tradition av uppgörelser

Under 1950-talet styrde Bondeförbundet med Socialdemokraterna. Senare bildade C och FP ett mittensamarbete. Högerpartiet var ideologiskt så långt bort att det var först på 1970-talet – och efter det att Högern tagit ett kliv in mot mitten – som de två mittenledarna ens ville vara med på bild tillsammans med högerledaren.

Med undantag för under de borgerliga regeringsåren runt 1980 och 1990 befann sig C och FP i mitten och kunde göra upp åt olika håll. Om skattesystemet, om statsbudgeten. Och så vidare.

Det var först i och med bildandet av Alliansen som spelplanen ritades om och blockpolitiken cementerades. På många sätt var Alliansen en succé. Framförallt för att den på allvar gav borgerligheten möjlighet att långsiktigt utmana Socialdemokraterna om makten. Men var alla nöjda? Nej, de mindre partierna upplevde att Moderaterna blev för dominerande och att de kom bort i samarbetet.

Byggde helt på en konfliktlinje

En annan brist var att uppdelningen i Alliansen och de rödgröna helt bygger på höger-vänsterkonflikten. I boken om januariavtalet pekar statsvetarna på att den helt dominerat svensk politik i decennier, och att det är ovanligt. I andra europeiska länder har andra konfliktlinjer varit lika viktiga. Även i svensk politik har det med tiden blivit tydligt att höger-vänsterkonflikten inte är allt, framförallt har GAL-TAN-skalan och konflikten mellan frihetlig och traditionell/nationalistisk kommit i fokus.

Januariavtalet var ett sätt att försöka komma runt den strikta uppdelningen i två fasta block. Det föll eftersom det hade ett par inbyggda brister och att ett parti helt enkelt ångrade sig.

Och visst, följden blev ett visst kaos i slutet av mandatperioden. Men är den enda möjliga slutsatsen av det att vi måste skapa en slags lightvariant av tvåpartisystem och alltid ha majoritetsregeringar? Historien talar för att det finns andra vägar framåt.

LÄS OCKSÅ: Är Ulf Kristersson Sveriges nästa statsminister?

LÄS OCKSÅ: Annie Lööf slår tillbaka mot Kristersson: "Han har valt"

LÄS OCKSÅ: Spelet bakom bråket om pensionerna

LÄS OCKSÅ: Nu avgörs kampen om budgeten och pensionerna

Missa inte det senaste om valet 2022

Nu kan du få alla politiknyheter, reportage och analyser som en notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Val 2022. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.