Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Annelie Pompe: Annelie Pompe: Så tränar du som hatar att träna

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har varit en godisgris. En sådan som maniskt och metodiskt åt sig igenom en påse lösgodis. Till och med de äckliga bitarna som alltid är kvar längst ner i påsen. Efteråt mådde jag dåligt. Hjärtat slog snabbt och nervöst. Magen kändes uppsvälld och pannan var svettig. Lite liknande känslan efter julhelger och nyårsfester kanske.

Detta godisgrisande pågick större delen av mitt tidigare liv. Jag vet vad sockerberoende är, hör hur godisgrisen letar sig in i mina tankar och lockar med en påse blandad lakrits och choklad. När man tränar riktigt mycket är det okej att vara godisgris menar grisen. På senaste tiden har jag också sagt att jag måste lägga på mig lite vikt inför Antarktis.

När du läser det här är jag på väg till Antarktis. Det kommer vara -40 grader. Kanske knäpptyst och bara vitt runt omkring mig. Jag kommer bära en ryggsäck på 20 kilo och dra en pulka med minst lika mycket vikt bakom mig. Mat och förnödenheter för minst 14 dagars bergsbestigning. Mount Vinson, min sista av de "7 summits."

Såklart kräver det en hel del träning för att komma dit. Men jag har inte tränat alls.

Jag har gått upp tidiga morgnar innan någon annan har vaknat för att springa varv efter varv i en mjukt mörk skog, flutit fram mellan träden i frisk luft och njutit av varje timme utomhus. Jag har tagit djupa andetag, böjt och mjuknat upp på en yogamatta i hotellrum mellan föreläsningsjobb. Några gånger i veckan har jag gått upp och nerför en brant backe 20 gånger, med tung ryggsäck, vandringskängor och stavar. Och styrketränat. Paddlat kajak och surfat. Men är det "träning?" Det är ju bara något jag gör och älskar att göra. Något jag skulle gjort även om jag inte skulle till Antarktis

Där ligger en stor del av hemligheten i träning för den som hatar att träna – att inte tänka på det som "träning." Ju mer du tänker på det som jobbigt, ju jobbigare blir det. Är det något jag lärt mig av äventyr, så är det att det största äventyret händer i tankarna.

För att lyckas inom någon sport så måste man ha ett visst mått av självdisciplin. Många tror att det är svårt och jobbigt. Som om ordet disciplin i sig vore något hårt och kallt. Kanske är det just där det börjar – i vad vi tror att det ska vara.

När vi vill må bra, varför gör vi då saker vi mår dåligt av?

Jag är inte en godisgris längre. Jag fick en insikt när jag funderade över varför jag åt onyttigheter (godis) som jag inte ens gillade, plus att det fick mig att må dåligt. Numera äter jag bara godis så länge jag verkligen njuter av varje bit. Utan dåligt samvete. Det blir oftast bara några få godisbitar. Om det krävs disciplin?

Jag tror att man kan använda disciplin på ett annat sätt. Använd det med kärlek till dig själv, använd det för att du faktiskt vill att du ska lyckas, för att du vill att du ska må bra.