Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Annelie Pompe: Annelie Pompe: Kanske mitt största äventyr

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var två veckor sedan vi senast duschade. Vi är leriga och blöta och har varit det sedan starten i regnskogen. Smutsen har letat sig in i huden men våra ögon lyser. Vi har nämligen varit med om något stort. Något som är större än berget vi just besteg.

Efter sju dagar av vandring som påminde mer om en hinderbana har vi kämpat oss igenom tät djungel, lera, våtmarker, floder och upp på höga klippor. Vi var på väg upp på den oceaniska kontinentens högsta berg Carstensz på Nya Guinea. Vi smög ut ur våra tält mitt i mörkaste natten. Toppattacken är ingen attack. Vi klättrade långsamt i andäktig tystnad. Vi hade hört att det skulle vara kallt på den högre höjden, men natten var ljummen, mjuk och mörk som svart sammet. Stjärnorna lyste upp kala klippor ovanför oss. Berget är brant och 4 884 meter högt. Vi var helt ensamma. Elva klättrare som aldrig träffat varandra innan, sex olika nationer, tre olika religioner och från 22-63 år gamla. Det vi alla hade gemensamt var att vi var någonstans i utmaningen "Seven summits" där man försöker bestiga det högsta berget på varje kontinent. Det är mitt sjätte av de sju.

Vägen hit var lång. Vi vandrade mellan sex till nio timmar varje dag iklädda gummistövlar och regnkläder. Papuas djungel är en av världens blötaste platser. Det är till och med mer regn än i Göteborg. Vi bodde i tält som också var leriga och blöta. Hygien fanns inte på kartan. Vi åt mat med fingrarna sittandes på marken. Toaletten gjordes hukandes bakom en ormbunke.

Jag och en amerikan kom först upp på toppen. Vi kramades. Jag skrattade av glädje och den tunna luften. När Jim, som just nått sin sjunde summit, kom upp började jag gråta av glädje. Han är 60 år och har just genomfört en livsdröm. Det känns i hela gruppen. Vi kommer nära varandra på ett sätt man inte kan göra till vardags.

När vi kom ner och in i en by samlades lokalbefolkningen kring oss, tittade och pekade storögt. Mest fascinerade var de av kameran, att man kunde fånga ett ögonblick i metallmackapären. Vi blev lika fascinerade som de. Vi tittade på varandra och försökte förstå vilket otroligt annorlunda liv vi lever. Någonstans hittade vi varandra i leenden och kroppsspråk.

Jag har rest mycket, men aldrig varit så otillgängligt långt bort. Ibland hade vi inte ens täckning med satellittelefon. Jag har aldrig varit så nära en så annorlunda kultur. Jag har mött människor som krigat och dödat med pilbågar och gamla män som varit kannibaler i tidiga år. En hövding vi möter har 25 fruar. Han har köpt de flesta för tio grisar styck.

Vi har varit i en helt annan värld, levt ett liv likt det man levde för längesedan. Det har förändrat något djupt inuti oss. För man lär sig något av att resa, av att göra nya saker och möta nya människor. Man lär sig på ett sätt som man aldrig kan göra genom att titta på tv. Det är liksom på riktigt.