Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Arne Larsson: Andra i Vänsterpartiet delar inte Sjöstedts lugn

Först striden om Arbetsförmedlingen och nu kravet på mer pengar till välfärden. Nog har det sett ut som att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt fått lite ny energi de senaste månaderna.
Ändå är det inte helt oväntat att partiledaren nu meddelar att han tänker kliva åt sidan.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

För Vänsterpartiet innebar valet 2018 en framgång. Men när det långa efterspelet var över och blockgränserna brutna stod partiet utanför. Som förlorare.

Den tacksamma roll Jonas Sjöstedt hade under den förra mandatperioden, då han kunde putta in lite vänsterpolitik i budgeten men slapp ta ansvar för helheten, var utbytt mot en plats i periferin.

Det står inte bara inskrivet i januariavtalet att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande, Jonas Sjöstedt och hans partikamrater klumpades dessutom ihop med Sverigedemokraterna under etiketten ”de två ytterlighetspartierna”, som skulle hållas utanför.

Kanske kände han själv att det var dags att ta en sista strid

Detta var förstås djupt provocerande och till en början var det som att partiet inte hittade något sätt att hantera situationen. Jonas Sjöstedt gnydde lite, men ingen tog det på något större allvar.

Så någon gång under hösten var det som att någonting hände.

Tongångarna hårdnade. Jonas Sjöstedt tog ett kliv framåt. Kanske fick han en puff i sidan av mer hårdföra kamrater under vänsterdagarna i Göteborg. Kanske kände han själv att det var dags att ta en sista strid innan han lämnade över partiet till en ny ledning.

Först tvingades regeringen backa i frågan om omstöpningen av arbetsförmedlingen för att rädda arbetsmarknadsminister Eva Nordmark strax före jul. Och i veckan gick han ut med kravet om att regeringen måste skjuta till 10 miljarder kronor extra till välfärden. Annars är han beredd att köra över regeringen tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.

LÄS MER: Jonas Sjöstedt avgår som partiledare

I debatten har Jonas Sjöstedt på många sätt haft en tacksam roll det senaste året.

I ett politiskt landskap som flyttat sig högerut har han stått kvar som den enda tydliga vänsterrösten.

I opinionsmätningarna har det gett effekt, men politik är inte en popularitetstävling, det gäller också att få saker och ting gjorda – och nu tycks det som Vänsterledaren hittat vägen framåt även i det avseendet.

Oavsett hur striden om välfärdspengarna slutar – och vad som hinner hända innan Sjöstedt lämnar sin post i samband med partikongressen i maj i år – så säger de senaste månadernas händelser ganska mycket om hur vi kommer att minnas Jonas Sjöstedt när hans tid som partiledare är över: som en skicklig debattör som med en nästan vän stämma kunde konsten att skicka giftpilar mot politiska motståndare. Som en politiker som höll kursen när andra bytte uppfattningar så tvärt att det var svårt att hänga med. Men också en politisk hantverkare som lyckades få genomslag för sin politik.

LÄS MER: Daniel Bernmar vill se en kvinna som Vänsterpartiets ledare

När Jonas Sjöstedt tog över som partiledare 2012 hade partiet samlat 5,6 procent av väljarna bakom sig i det senaste valet. I det senaste röstade 8,0 procent på Vänsterpartiet. I GP/Sifos senaste mätning uppgav 9,7 procent av väljarna att de skulle rösta på partiet om det var val i dag.

På det sättet är det svårt att beskriva Jonas Sjöstedts tid som partiledare som annat än lyckad. Samtidigt är det inte helt säkert valet av nästa partiledare – och kursen framåt kommer att vara självklar. Delar av partiet har inte Jonas Sjöstedts lugn, om man säger så.

Det finns falanger som är mer otåliga och som gärna vill klättra högre upp på barrikaderna.

Ett vägval som kommer få mycket stor betydelse för svensk politik väntar.