Det är inte okej att åka ner och begå brott mot mänskligheten i andra länder. Orden är vår statsministers. Han har också sagt att det inte är okej av Ryssland att öva anfall mot svenskt territorium. Okej har i nusvenskan blivit det normala ordet för rätt, rättfärdigt och riktigt.
Vad är okej eller inte okej, och varför? Alltså en moralfilosofisk grundfråga, som kunde ställas av en elvaåring och göra hens föräldrar svarslösa.
IS tycker det är okej med brott mot mänskligheten, och Putin tycker det är okej med skenanfall mot Gotland. Blir det okej om majoriteten i en opinionsundersökning någonstans skulle hålla med IS eller Putin? Om majoriteten av tyskarna 1939 tyckte Hitler var en bra karl, var han okej då? Är okej alltså en fråga om moraliska majoriteter, i parlament eller på skolgårdar, eller är okej något icke förhandlingsbart, oberoende av omröstningar? Kan man rösta om rätt och orätt? Har lynchmobben rätt, när den representerar alla mot en?
De gamla grekerna talade om Dike eller Themis, det som är rätt och riktigt och grundlagt av gudarna och inte förhandlingsbart. Romarna hade sin Fas, den gudomliga världsordningen, den heliga plikten. Judendom och kristendom hänvisar till naturrätten. Civiliserade människor instämmer, oberoende av religiös tro, i tanken på mänskliga rättigheter, giltiga oberoende av tillfälliga opinioner. Men dessa rättigheter är dogmatiska, inte möjliga att bevisa, annat än genom lång, beprövad erfarenhet.
Otaliga gånger har ett litet fåtal haft rätt mot en massiv majoritet. Syskonen Scholl i München förde en ensam kamp mot Hitler, likaså makarna Hampel, ensamma i Berlin, och i Sverige Torgny Segerstedt, betraktad som farlig bråkstake. Få hade modet att stå upp mot barbariet. De flesta väntade tills vinden vänt och det blev okej att tro att tyskarna skulle förlora. Vilka i dag för en ensam kamp mot massan om vad som är okej?
Tiden prövar allt och visar vad som är hållbart, också moraliskt, enskilt och kollektivt. Men det kan ta sin tid.
Okej, förresten. Det torde vara klarlagt att beteckningen OK tillkom 1839 när det i hippa kretsar i Boston utbröt en epidemi av fåniga förkortningar, däribland OK, Oll Korrekt, och OW, Oll Wright. I presidentvalkampanjen 1840 fick OK en dubbel betydelse: demokraten Martin Van Buren var från småstaden Kinderhook i staten New York, och han fick beteckningen OK, Old Kinderhook, gammal kinderhookare, fältropet bland stadens lokala busar. Sedan spred sig OK som kortform för det som är acceptabelt i vårt gäng.
I tidens fullbordan blev okej ett statsmannaord, via Thomas Harris bästsäljande självhjälpsbok från 1969, I’m OK, You’re OK, och tomten i Kalle Ankas jul.
