Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Latinproffesor, dominikanerpräst.

Anders Piltz: Anders Piltz: Släpp Jesus hand och ta eget ansvar

Varje tid har sin ortodoxi: sin ångest om den rätta läran och den rätta normen, och oron att inte alla skriver under på den.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För ögonblicket är ett normkritiskt förhållningssätt det rätta, den gällande normen. Och förvisso behövs normkritik. Det är många normer som hade behövt slängas på historiens sophög för århundraden sedan och som först vår tid har uppmärksammat. Trafficking, kvinnoförtryck, utmobbning av avvikare och öppen rasism har varit högst respekterade normer i det västerländska samhälle vi tillhör.

Men alla normer är inte förtryckande. Att inte spotta på golvet i väntsalen, att visa hövlighet, att inte snatta i butiken, det är normer som de flesta skriver under på och som vi får hoppas håller sig till nästa generation, och nästa.

Just nu rasar en debatt som skulle kunna reduceras till frågan: ska litteratur vara uppbygglig? Studenter i Lund vill dödskallemärka böcker med rasistiskt, sexistiskt, homofobt och på annat sätt obehagligt innehåll. En krönikör dömer ut den mästerliga tv-serien True detective för att den inte har kvoterat in tillräckligt många föredömliga kvinnor utan skildrar en hopplöst maskulin kriminalitet i Lousianas träskmarker, de bokstavliga och de bildliga.

Kritiken mot böckernas bok, Bibeln, brukar också gå ut på att den inte är uppbygglig. Det minsta man kan begära av Guds ord är väl att det ska vara inspirerande? Helst borde varje vers kunna broderas med korsstygn på en bonad och pryda köksväggen. Men Bibeln, och inte bara Gamla testamentet (som har dåligt rykte bland tillfälliga läsare), innehåller alltför mycket mänskligt, till exempel slaveri, kvinnoförtryck, mobbning, etnisk rensning, mord och bedrägerier.

Och det är just detta som skiljer Bibeln, det autentiska gudsordet, från söndagsskoleberättelsen: den skildrar livet i dess bredd. Den detaljrika romanen om David, den vackre herdepojken som blev maktmissbrukare, är inte uppbygglig i detaljerna. Jesu släkttavla enligt Matteus i början av Nya testamentet är vid en snabb genomläsning bara en tråkig namnlista. Gör man sig besväret att kontrollera vad dessa individer har haft för sig, förstår man varför Jesus fick namnet Jesus: Räddaren. Han föddes in i en historia som flyter av blod, övergrepp och begär.

All verklig konst, liksom den heliga Skrift, skildrar ett händelseförlopp som inte är tillrättalagt (sådana texter kallas instruktionsböcker) utan vill sätta igång en process i läsaren/mottagaren/deltagaren. Den bästa inspirationen är inte sällan provokationen. Gå vidare i texten under eget ansvar!

Det är också pingstens budskap: de ängsliga lärjungarna får eget ansvar, när Jesus inte längre håller dem i handen och daddar dem inför varje nytt steg på vägen.