Analys: Powell var ett liberalt alibi för Bushadministrationen

Han var en av USA:s mest respekterade militärer. Och han gick till historien som den förste svarte utrikesministern. Men Colin Powell kom aldrig över att han i FN felaktigt försvarade invasionen av Irak.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

ANNONS
|

Colin Powell bortgång var oväntad. Han var 84 år men hade ingen känd långvarig sjukdomshistoria. Familjen meddelade att han avled i sviterna av covid-19, trots att han var fullvaccinerad.

Powell gick den långa militära vägen, först med tjänstgöring i Vietnam och därefter med en karriär som tog honom både till krigsområden och planläggning och samordning i försvarshögkvarteret Pentagon. Han var mannen bakom Gulfkriget 1991 - då Saddaam Husseins Irak tvingades ut från grannlandet Kuwait - och var då president George Bush den äldres närmaste rådgivare. Det var Powell som höll tillbaka när ”hökarna” inom den amerikanska administrationen ville fortsätta operationen in i Irak för att avsätta Saddam. Powell påminde om att militära operationer måste ha en avslutningsstrategi och reträtten genomfördes som planerat när Kuwait befriats. Gulfkriget var dessutom FN-sanktionerat med en bestämd tidsintervall.

ANNONS

Men de som förlorade den interna maktstriden i Vita huset och Pentagon den gången gav inte upp. Flera av dem återkom när George W Bush valdes till president, bland annat Dick Cheney som vicepresident, Donald Rumsfeld som försvarsminister och Paul Wolfowitz som biträdande försvarsminister, och drev 2003 linjen att Saddam skulle avsättas i Irak efter terrordåden den 11 september 2001. Det fanns inget samband mellan de dåden och Irak på det sätt som de neokonservativa påstod.

Powell hade pensionerats från det militära 1993 som fyrstjärnig general, de sista fyra åren var han USA:s försvarschef. Han inledde då sin civila karriär med en föreläsningsturné byggd på memoarerna ”My American Journey ”, med avstampet i livet som barn till immigranter från Jamaica, som blev en bästsäljare. Det politiska lockade honom och han övervägde att ställa upp som republikansk presidentkandidat både 1996 och 2000. Opinionsmätningarna visade att han var en populär tilltänkt kandidat som antogs kunna bli den förste svarte presidentkandidaten för ett av de två stora partierna. Hans föreläsningar förvandlades mer och mer till valtal och han talade gärna också med oss utländska journalister om USA:s framtida roll med en utrikespolitik präglad av det upplysta egenintresset.

Men Powell tvekade för länge om han skulle ställa upp. Andra kandidater tog hans plats.

ANNONS

George W Bush insåg 2000 att hans chanser att segra skulle öka väsentligt om han redan under valrörelsen knöt Colin Powell till sig. I god tid före valdagen meddelade han därför att Powell skulle utses till utrikesminister om han vann valet.

Men Powell skulle snart upptäcka att han ställdes åt sidan. Den inre kretsen i Bush administration betraktade cyniskt honom mest som ett liberalt alibi för att vinna val.

När planläggningen drogs upp för Gulfkriget 2003 ställdes Powell som utrikesminister utanför, trots den imponerande militära karriären och förmågan att utvärdera komplicerade operationer. Ändå blev det han - som just i egenskap av utrikesminister - fick hålla talet i FN där USA lade fram de felaktiga uppgifterna att Irak förfogade över massförstörelsevapen och av det skälet måste angripas och avväpnas.

Det var ett lågvattenmärke för Powell som oftast förespråkade diplomati istället för militära operationer. Powell erkände senare det som han visste redan när han talade i FN. Svensken Hans Blix , som Powell kände väl, hade utrett att vapnen saknades i Irak. Powell sade många gånger att han ångrade talet.

Powell fick inte stanna som utrikesminister när George W Bush valdes för en andra gång. Och när demokraten Barack Obama blev demokraternas presidentkandidat 2008 fanns Colin Powell istället vid hans sida. Det kändes naturligt att Colin Powell hyllades vid den tillställning, The Black Ball, som arrangerades i samband med Obamas installation. Där möttes Powell av jubel, han var ”hemma” ideologiskt trots att han också i fortsättningen kallades sig republikan.

ANNONS

Och han påminde i en kort intervju vid det tillfället att han var ”Sverigevän”, han mindes särskilt utrikesminister Anna Lindh som han uppskattat. ”Abba, Volvo och Anna”, som han uttryckte det när han värderade det svenska.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS