Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Analys: 100 miljoner är en spottstyver

Stefan Löfven håller ett av sina bättre tal. Men den utlovade reformen som ska minska segregationen innehåller häpnadsväckande lite pengar.

På presskonferensen i Almedalen målade Stefan Löfven upp en mörk bild av tillståndet i Sveriges så kallade utsatta områden. Där är människor oroliga för brott, skolresultaten är låga, arbetslösheten hög och det finns grogrund för extremism. 
Många, inte minst i Göteborg, känner säkert igen beskrivningen. Vilken är då regeringens lösning på dessa djupgående och svåra problem? Jo, ett råd och ett långsiktigt reformpaket på 100 miljoner kronor per år som sedan successivt skalas upp till 250 miljoner år 2020.

Det är häpnadsväckande lite pengar. Om vi jämför så får enbart Angered, en av Göteborgs tio stadsdelar, cirka tre miljarder kronor i årets budget från staden. 100 miljoner är en spottstyver. 

När förvånade journalister ställde frågor till Stefan Löfven och samordningsminister Ibrahim Baylan sa de att de här pengarna bara är en liten del av vad regeringen satsar. Och det stämmer. Det ligger redan stora generella investeringar i infrastruktur, byggande och utbildning. Men just de specifika insatserna för att motverka, och rent av bryta, segregationen är alltså så små som 100 miljoner. Hälften av denna summa ska dessutom gå till en delegation av forskare och utredare, och till kunskapsutbyte mellan kommuner. Det känns onekligen som ytterligare ett av alla dessa råd utan specifikt mandat, som Stefan Löfvens regering varit så förtjust i att tillsätta.

När jag pratar med socialdemokrater, bland andra riksdagsledamoten Mattias Jonsson, tycker de att Löfven har pekat ut en viktig inriktning för regeringen och de tror att mer pengar kommer. Det kan vara så, men det vi vet i dag är att det nästa år finns 100 miljoner kronor som är specifikt avsatta för att bryta segregation.

När så Stefan Löfven går på Almedalsscenen, efter en inledande honnör till Lisbeth Palme, håller han ett av sina bättre tal hittills. Han målar upp bilden av Sverige som ett land av nyfikna, arbetsamma och driftiga människor. Jodå, här finns både Spotify och Minecraft, det svenska musikundret och Zlatan, med.
Han droppar namn på både förorter och bruksorter och tackar alla som är med och "bygger landet". Allra först har han slagit fast att Sverige hör hemma i internationella sammanhang och hyllat Margot Wallström och Isabella Lövin för platsen i FN:s säkerhetsråd.    

Allt detta bra som Sverige står för ställer sedan Löfven mot de hot som ett segregerat samhälle utgör: långtidsarbetslöshet, brottslighet, våld mot blåsljuspersonal, förtryckta kvinnor. Han säger att det handlar om "decennier av segregation" och då kan man förstås undra varför inte Socialdemokraterna arbetade med detta problem under sitt förra regeringsinnehav.

Men framför allt blir det svårt att förstå varför inte mer satsas specifikt på att bryta segregationen nu. Höghastighetståg i all ära men några hundra miljarder hade kommit väl till pass här. 

Stefan Löfven får en rejäl pedagogisk uppförsbacke när han ska förklara för väljarna hur regeringen prioriterar. Just nu sjunker arbetslösheten något, men de flesta ekonomer och konjunkturbedömare menar att den snart kommer att vända uppåt igen när alla flyktingar som kom i höstas ska ut i arbetslivet. Statsministern talar fortfarande om målet om Europas lägsta arbetslöshet år 2020, men det låter mest som en from förhoppning.  

Jag har svårt att tänka mig att det är det här som får fler i utsatta områden att känna sig trygga och att de är på väg in i samhället.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.