I söndags var det partiledardebatt i SVT:s Agenda. En ganska gapig tillställning med få svar till vilsna väljare. Partiledaredebatten i riksdagen ger ett helt annat utrymme för resonemang och en möjlighet för var och en att bilda sig en egen uppfattning om partierna. Om man orka lyssna i drygt fyra timmar.
Under onsdagensriksdagsdebatt syntes några huvudkonflikter i svensk politik just nu:
1 Alliansen mot Sverigedemokraterna
Under lång tid var taktiken att tiga ihjäl SD. Den har övergetts i takt med att partiet växt till och det parlamentariska läget försvårats. I den här debatten ville allianspartierna göra väldigt klart att SD inte är ett parti man vill samarbeta med. Jimmie Åkesson fick frågor om den senaste tidens många avslöjanden och händelser, om SD:s antisemitiska medieförslag och skämt, alla konstigheter på partiets riksdagskansli och framför allt om kopplingarna till Putins Ryssland. Jimmie Åkesson svarade med att kalla Anna Kinberg Batras frågor för "förvirrade", Annie Lööfs för konspirationsteorier och att ifrågasätta Jan Björklunds politiska heder.
KD:s gruppledare Andreas Carlson körde ett eget race och anklagade SD för en politik som gör det sämre för barnfamiljer och pensionärer. Partiledaren Ebba Busch Thor är inte med eftersom hon inte sitter i riksdagen.
2. Moderaterna mot Socialdemokraterna
Den gamla huvudkonflikten i svensk politik är mellan S och M och den handlar framför allt om jobb, bidrag och skatter. Hur Stefan Löfvens regering klarar av det högt ställda arbetslöshetsmålet kommer att väga tungt i vågskålen inför nästa val. Stefan Löfven har anklagats för att vara nöjd, trots att klyftorna är stora i Sverige. Det var också bland det första M-ledaren sa i debatten. Nöjdheten ställde hon i kontrast till en miljon människor som är i vad M betecknar som utanförskap. Statsministern skyndade sig att säga, och upprepade sedan flera gånger, att han inte alls var nöjd med de ökande klyftorna, de sjunkande skolresultaten och den bristande integrationen. Men Stefan Löfven menade att det var alliansregeringens åtta år som var skulden till att det ser ut som det gör i Sverige, och att hans regering nu har vänt skattesänkningar till "samhällsbygge".
3. SD mot alla andra
I, och framför allt efter, förra valet dök migrationsfrågan upp och klättrade snabbt till väljarnas Viktigaste fråga. SD stod länge ensamt i ett hörn, men när nu i stort sett alla andra för samma strikta migrationspolitik har fokus förflyttats till integration. På det området hade SD länge inte någon politik. Jimmie Åkesson brukade nöja sig med att säga att de andra hade en "oansvarig invandringspolitik" och nu fick lösa integrationen bäst de kunde. Men i höstens budgetmotion ville SD ha så kallade Sverigecentraler i utsatta förorter och prata värderingsfrågor. I debatten sa Jimmie Åkesson att nyanlända ska "anpassa sig" och "inordna sig" i det svenska samhället. Han menade att de andra partierna är alltför fixerade på jobbfrågan, men att den ensam inte löser integrationsproblemen han ser.
4. Regeringen och Vänsterpartiet mot Alliansen och SD
Två frågor fick oväntat stort utrymme i debatten: vinst i välfärden och offentlig upphandling. Båda bär på en tung ideologisk laddning. Här gjorde statsministern gemensam sak med Vänsterpartiet och anklagade de borgerliga och SD för en löntagarfientlig politik och att inte vilja stoppa "vinstjakten" i välfärden. Att upphandling blev ett så stort ämne beror på att nya regler är på väg till beslut. De borgerliga, och särskilt C, beskriver dem som slutet för småföretagares möjligheter att få offentliga kontrakt. Jonas Sjöstedt menar å sin sida att de nuvarande reglerna medför lönedumpning och gör att människor jobbar för 30 kronor i timmen. SD har i båda frågorna ställt sig på allianspartiernas sida.
5. Centern mot Miljöpartiet
Annie Lööf och Isabella Lövin kämpar tappert om att vara riksdagens grönaste parti. Isabella Lövin ägnade merparten av sin debattid åt just miljö- och klimatfrågor. Det är tydligt att hon vill återföra Miljöpartiet till kärnfrågan och samtidigt tvätta bort bilden av miljöpartister som flummiga utvecklingsmotståndare. Annie Lööf å sin sida fortsätter att koppla ihop miljö- och näringslivspolitik och hon pekar gärna på att de mesta av regeringens budgetpengar för klimat ligger efter nästa val.
Konfliktlinjernafinns där. Nästa fråga är hur man utifrån dessa kan bilda en handlindkraftig regering. Svaret på det, och om det alls går, får vi först efter nästa val.
