Cykelhjälmen, så klart. Jo, det är hemskt med talibaner och att Afghanistans alla kvinnor nu ska leva som djur. Det är också så hemskt att det inte går att ta in. Och skulle det gå att ta in behöver jag nästan direkt pausa. Trycka bort alla bilder på pappor som desperat försöker skänka bort sina barn till utländska soldater. Cykelhjälmen däremot är ju ett konkret och hanterligt problem och jag har därför redan hört av mig om reklamation.
Jag har märkt att jag är listig på det sättet. Jag hittar nästan alltid en anledning till att aldrig behöva bry mig. Ju mer priviligerat mitt liv blir, desto högre bli muren av ursäkter för att aldrig personligen engagera mig i en orättvisa. Jo, visst, politiskt uttrycker jag solidaritet med de som flyr och självklart ville jag öppna dörren när flyktingar knackade på, 2015. Så reagerade en stor majoritet i Sverige, då.
Ändå fortsätter Göteborg vara Sveriges kanske mest segregerade stad. Som vore flyktingmottagandet en punktinsats, snarare än ett långsiktigt åtagande. Nyligen kom statistik från Brottsförebyggande rådet som visar att utlandsfödda (och deras barn) är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken.
”Gör mig till en del av problemet”
Det kräver politiska lösningar – sådan är ju vårt system – men just i det här fallet skulle det må bra av att vi som bor i dessa segregerade städer också försökte göra något åt saken. Skriver jag från ett hus i i ett av Göteborgs mest välbärgade områden. Vilket gör mig till en del av problemet. För så länge jag lever isolerad från de problem nyheterna berättar om, kommer jag aldrig känna att jag behöver vara en del av lösningen.
Det är som att jag omedvetet överlistat mig själv med självupptagenhet: Humanitära katastrofer för långt bort – lokala katastrofer är politiska eller strukturella. Jag behöver aldrig agera, eftersom jag ändå inte kan göra något åt saken.
Över 100 barn i Göteborg utan hem
På sistone har jag därför letat efter något som kan överlista mig. Alltså hitta en lokal katastrof som så tydligt går att lösa, att jag måste bry mig. Och häromveckan hittade jag en sådan:
Över 100 barn i Göteborg är utan hem. Visste du det? Vi pratar alltså om bland annat spädbarn och små förskolebarn. Med föräldrar som har olika typ av problematik och som därför är omhändertagna av socialtjänsten. Som i sin tur inte har något hem att placera dem i.
Jag gick på informationsträff om saken och det berättades att barnen just nu skickas runt mellan olika jourhem. Det är barn som varje kväll somnar utan att veta var de ska bo imorgon. Eller om någon vuxen någonsin kommer att kunna husera dem. Allt detta eftersom inte tillräckligt många i Göteborg kan erbjuda en trygg famn.
Det kommer att finnas tusen skäl till varför det här problemet inte angår dig. Men frågan är då vad som skulle kunna angå dig? Vilken typ av katastrof skulle få dig att inte bara klicka ledsen smiley på Facebook, utan också försaka bekvämlighet?
Det kan man fundera på, om man har energi kvar efter reklamationen av en cykelhjälm.
