Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ölburkarna åkte fram, porrfilmen började rulla

Sexuella ofredanden är inga nymodigheter, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På Malmös motsvarighet till Göteborgs kulturkalas – Malmöfestivalen – har tolv misstänkta gripits för sexuella övergrepp. Under första helgen. Männen är mellan 16 och 40 år. Ett drygt tjugotal anmälningar har kommit in till polisen som i sin tur hyllar de specialkameror som finns vid scenen. De gör det möjligt att i realtid se vad som händer, att larma och när filmen sparas kan man zooma in och se de misstänkta på nära håll.
Det går framåt – inte bara i attityden att sexualbrott ska anmälas. Det verkar också hända något vad gäller möjligheten att tekniskt säkra bevis och väcka åtal.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det går framåt – även om man kan få uppfattningen att sexuella övergrepp, sexistiska attityder och ofredanden är nymodigheter som dykt upp under de senaste åren. Så är det inte. De har funnits där. Men har inte setts som brott.
För trettio år sedan stod en blottare under björken, längs med min cykelväg till skolan. Varje morgon när det var varmt nog påkallade han min uppmärksamhet med en vissling. Jag var tonåring – han var jämngammal. Jag fick veta att ”blottare är inte farliga, låtsas bara inte om honom. Visa inte att du är rädd, det är det dom vill.”
Under löpträningen med handbollslaget sprang vi i en liten skog, runt, runt. Där stigen korsade en grusväg stod oftast en bil parkerad. ”Snusknisse”, en gammal medlem i klubben, betraktade oss intensivt bakom ratten. Hans ögon klistrades på tonårstjejerna i en tid då sport-bh inte existerade. ”Det är ju bara han, han tittar bara, han är inte farlig”. Så lät det. Den som gnällde och tyckte att det hela var obehagligt betraktades nästan som missunnsam. ”Han har ju ingen familj”. Underförstått – han fick inte ligga. Vi var objekt, det var fritt fram att glo.
Vid bortamatcherna delade damlaget buss med herrlaget till matcherna trettio mil bort. På väg hem började deras förfest, det var ju lördag. Längst bak i bussen åkte ölburkarna fram, porrfilmen började rulla på den enda TV-apparaten och tjatet startade. ”Var inte så fin i kanten, kom och sitt med oss!”
Status fick den tjej som satte sig tillsammans med dem där längst bak. Jag vågade aldrig. Ingen tränare reagerade, alla kände till normen, detta var inget att uppröras över, inte värt att prata om. Idag hade det herrlaget som ser på porrfilm och dricker öl i bussen på väg hem från en division 1-match blivit rubriker. Förhoppningsvis. Idag hade damlaget reagerat och högljutt protesterat, inte gömt sig under sina träningsoverallsjackor och försökt sova bort timmarna på väg hem med förhoppningen att inte bli brännmärkt som tristas i klubben. 
Så visst har det hänt något. Små steg har tagits. Stora steg måste fortfarande tas. Jag ser fram emot det första åtalet då sexuella övergrepp på festivaler prövas rättsligt.