Sverige har det senaste årtiondet genomgått ett systemskifte i det tysta. Vi friska och arbetande har belönats med skattesänkningar och låga räntor, och för den som inte har vänner eller anhöriga som drabbats av långvarig sjukdom kan läget i landet upplevas som hoppfullt. Sveriges statsfinanser är bra och många har fått mer i plånboken. Så varför då oroa sig ?
För oss som drabbats av sjukdom, eller har anhöriga som gjort det, går det dock inte att blunda för att ett genomgripande systemskifte skett. Vad händer nu om jag blir påkörd av en bil, får en hjärnhinneinflammation eller upptäcker en elakartad knöl i bröstet?
Att drabbas av sjukdom innebär numera att klockan omedelbart börjar ticka och oundvikliga frågor börjar eka i huvudet. Kommer jag att hinna bli frisk i tid? Vad händer om jag blir ”friskförklarad” trots att jag är för sjuk för att återgå till mitt arbete? Kommer de investeringar av tid och pengar som har gjorts i min yrkesutbildning grusas av ett lagrum som medför att jag efter några månaders sjukdom ska bedömas som om jag vore okvalificerad arbetskraft? Kommer plötsligt ett brev dyka ned i brevlådan som torrt konstaterar att det inte är styrkt att min arbetsförmåga är sänkt med minst 25 procent? Tyvärr är det frågor som efter sjukförsäkringsreformen är befogade.
Skrämmande lågt förtroende
Förtroendet för sjukförsäkringen har i flera undersökningar visat sig vara skrämmande lågt . Regeringen planerar nu därför en kampanj för att höja förtroendet, eller handlar det kanske snarare om att invagga oss friska i falsk trygghet? För sanningen är att sjukförsäkringsreformen från 2008 medför så stora tolkningssvårigheter att vår trygghet vid sjukdom i praktiken ekar tomt. Regeringens senaste förslag till förändringar kan, med hänsyn till att man samtidigt förmedlar att man i stort är nöjd med reformen, ses som ett försök att putsa fasaden på ett hus med rutten grund.
Rätten till sjukförsäkring baseras uteslutande på Försäkringskassans bedömning av den sjukes arbetsförmåga, och huruvida denna är nedsatt med minst 25 procent av rent medicinska skäl. Nytt är att efter sex månader ska denna bedömning göras mot hela arbetsmarknaden, även om den sjuke skulle kunna arbeta deltid i sitt ordinarie arbete. Problemet med denna bedömning är flerfaldig – viktigast är att det saknas såväl verktyg som rättspraxis för hur arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden ska bedömas. Det innebär i praktiken att den försäkrade står rättslös mot handläggarens påstående att arbetsförmåga mot något tänkbart arbete föreligger. Handläggaren behöver inte specificera vilken typ av arbete som han bedömer att den sjuke skulle kunna utföra, och inte heller vad han grundar denna bedömning på. Det räcker med att han mer eller mindre schablonmässigt avfärdar innehållet i det inlämnade läkarintyget som utan relevans för att bedöma arbetsförmågan.
Bevisbördan för att arbetsförmåga saknas ligger uteslutande på läkarkåren som i sina intyg har att avgöra huruvida arbetsförmågan är tillräckligt nedsatt för att inget tänkbart arbete på arbetsmarknaden skulle kunna göras. Att intyga detta sätter ofta oss som läkare i en svår situation då det för en sådan detaljerad bedömning av arbetsförmåga mot alla tänkbara arbeten behövs ett helt team bestående av såväl läkare som arbetsterapeuter, sjukgymnaster och psykologer. Min kompetens att avgöra om det skulle vara till nytta eller skada för patientens tillfrisknande att arbeta i viss omfattning efterfrågas inte alls. Att patienten ”kan” arbeta ett visst antal timmar/dag betyder inte alltid att det är medicinskt lämpligt att den sjuke gör det.
Hotet om utförsäkring stressar
I många fall har jag som läkare kunnat observera att en patients hälsotillstånd riskerar att försämras påtagligt om inte möjlighet till en tids sjukskrivning föreligger. Om patienten då nekas sjukpenning kan den förhöjda stressnivå som det medför leda till allvarliga medicinska komplikationer så som exempelvis stroke eller hjärtinfarkt. Jag har också mött flera patienter som insjuknat med stroke i direkt anslutning till att de, med hänvisning till det rådande regelverket, pressats till att gå upp till heltid. Likaså har vi inom Nätverket Resurs kunnat konstatera att hotet om utförsäkring medfört försämring av hälsotillståndet hos över 80 procent av de tillfrågade. De dolda kostnaderna för dessa försämringar av hälsan medför ökad belastning på sjukvården som vi som skattebetalare får stå för.
Det nu rådande sjukförsäkringssystemet är inte bara inhumant mot de utförsäkrade och deras familjer, utan innebär även att tryggheten för alla oss som arbetar undermineras. Risken är nu betydande att en begränsad sjukdomsperiod medför att vi förlorar vår anställning och i stället hänvisas till den växande skaran av okvalificerad arbetskraft som förväntas söka alla tänkbara arbeten i hela landet. Att flytta och söka arbete kan vara påfrestande för vem som helst, att behöva göra det när energin egentligen behövs för läkning och återhämtning är ofta såväl övermäktigt som kontraproduktivt.
Kritiker av det nya sjukförsäkringssystemet beskylls ofta för att blunda för problemen med det gamla systemet. Tvärtemot dessa anklagelser ser vi i stället behov av en nyutvecklad sjukförsäkring som kan rusta Sverige för framtiden. Denna försäkring bör grundas i insikten om den gemensamma nyttan av en frisk och välmående befolkning. Den som drabbas av sjukdom bör därför bemötas med omtänksamhet och respekt – och erbjudas ekonomiskt trygghet i kombination med aktiva medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser.
Jenny Fjell
leg läkare, Pelarbackens VC för hemlösa.
Initiativtagare till Nätverket Resurs.
Aktuell med Påskuppropet mot utförsäkringarna 25 april.
