Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

På tisdag 21 januari är det 12 år sedan Fadime Sahindal mördades. På söndag anordnas en minneshögtid för henne.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nu äger jag mitt hjärta och min kropp, Fadime!

På tisdag är det 12 år sedan Fadime Sahindal blev hedersmördad. I Sverige har hedersdebatten misslyckats. Avsaknaden av att se problematiken i ett större perspektiv har gett oss ineffektiva lösningar på problemet. Ytterst måste de mekanismer som möjliggör överföring av hederskulturen från generation till generation inom familjen begränsas, skriver Hanna Gadban.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Debatten kring hederskulturen har varit laddad de sista åren men den speglas fortfarande av oförståelse, inkonsekvens och tvetydighet. Företeelsen har helt förnekats av somliga, relativiserats av vissa samtidigt som den erkänts av andra. Men vad är sanningen bakom hederskulturen egentligen? Hur kan vi berätta om en sanning som ter sig olika beroende på vem eller vilka som berättar den? Vem äger sanningen egentligen? Är det betraktaren som talar från ett utifrånperspektiv eller offren som berättar om sina upplevelser ur sina inifrånperspektiv?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det sägs mycket och talas om sanktioner såsom oskuldskontroll, kyskhetskrav, sexuell begränsning och en systematisk bevakning av individer som befinner sig i hederskontexten. Det talas mycket om bortgifte, könsstympning och barnäktenskap. Men det är sällan hedersoffren själva som uppträder i den offentliga debatten, inte minst är de ovilliga att göra sina röster hörda på grund av den omfattande komplexiteten inom familj- och nätverksstrukturer och den hotbild som offren ofta tar på stort allvar, något som resulterar i att just hedersdrabbade individer agerar först efter en lång period av lidande och tystnad.

Skickades till internatskola

Jag intar inifrånperspektiv i min berättelse. Mitt första möte med hederskulturen inträffades i fjortonårsåldern när jag mötte kärleken för första gången i mitt liv. Jag minns som om det var igår hur familjen reagerade när de kom åt min dagbok och upptäckte att jag var kär. Min pappa hotade mig genom att låtsas leta efter sin pistol för att döda mig och som följd av detta skickade han mig till en internatskola, långt bort från mitt hem.

Jag minns känslan av att vänta på döden när man bara är fjorton år, en känsla som jag än i dag, trots min frigörelse, trots att jag har skiftat position och perspektiv, har svårt att gå förbi. Det handlade nämligen inte om att avstå från ett felaktigt beteende, utan även mitt hjärta var fånget i min familjs heder. Kärleken var farlig, den sände en varningssignal som varnade för att jag riskerade att vanära familjens heder.

Denna brutala upplevelse har visserligen många individer med liknade bakgrund som jag mer eller mindre erfarit. Men en sådan upplevelse behöver inte våra unga genomlida i ett land som räknas som ett av de mest jämställda av länder.

Behöver byta fokus

I Sverige har hedersdebatten relativiserats till olika folkgrupper och normaliserats som en kulturrituell rättighet. Avsaknaden av att se problematiken i ett större perspektiv och i relation till vårt samhälle har resulterat i begränsningar och ineffektiva lösningar på problemet, något som lett till olika bedömningar av praxis där företeelsen praktiseras. Därför är det viktigt att övergå från att relativisera hederskulturen till att relationisera den. Ytterst är det viktigt att begränsa de mekanismer som möjliggör överföring av hederskulturen från generation till generation inom familjen. Hela samhället kan påverkas av hedersvåldet på mikronivå, både ekonomiskt och socialt – alla är vi i olika grad involverade i samhällsdiskurser.

Den 19 januari anordnas en minneshögtid för mordet på Fadime Sahindal. Ett minne som påminner mig om den dagen då jag stod i mitt lilla rum och väntade på min död. Jag vill säga att NU äger jag mitt hjärta och min kropp, Fadime, men jag är fortfarande orolig för alla dessa unga som inte får experimentera med livet, följa sitt hjärta, fatta sina egna beslut, uppleva kärleken, inte får göra något fel flera gånger, det är det som gör ens liv till ett rikt liv.

Hanna Gadban

samhällsdebattör