Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Niklas Aurgrunn: Mörkret i utkanten av stan

Niklas Aurgrunn känner inga gränser när det kommer till ordrikedom.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Frågan är vilken berättelse som gått vilse i Niklas Aurgrunns bok Mörkret i utkanten av stan; titeln är för övrigt hämtad från Bruce Springsteen, till skillnad mot Aurgrunn en koncentrationens mästare. Nu kan sägas att berättandet i en sångtext och i en roman är två skilda saker. Låtberättandet kräver åtstramning, ett slags minimalism, eftersom duken man målar på är så liten. Boksidor kan däremot breda ut sig, och gudarna ska veta att Niklas Aurgrunn knappast känner några gränser då det gäller ordrikedom. Det är synd. Det är inte bara berättelsen som traskat bort sig, utan följdriktigt också berättaren.

Och jag är övertygad om att det verkligen existerar en genuin berättare vid namn Niklas Aurgrunn. Nästa gång lyckas han förhoppningsvis skala fram sig ur ordmassorna.
Denna gång gäller det en barn- och ungdomsskildring från Trollhättan; den vuxnes perspektiv på vad han en gång var, på den tiden han innehade - eller lekte - en detektivfirma med bäste kompisen Julius, och där finns föräldrar att spjärna mot, och en äldre bror. Och det är tidigt 70-tal och mycket att känna igen sig i, för den som så vill - men det räcker tyvärr inte. Det finns i dag över huvudtaget en övertro på igenkänningseffekten, att man inte inser att det allmänna måste litterärt bearbetas - oftast mycket grundligt - för att bli allmängiltigt. Aurgrunn försöker undkomma problemet genom att stapla detaljer i högar. Läsaren - i alla fall den här läsaren - tröttnar fort på alla dessa noggrant magasinerade minnen.

När man flyttar brukar man kasta mycket; Aurgrunn har likt alla vuxna för länge sen flyttat ur sin barndom/ungdom, men inget velat kasta. Sympatiskt kanske, men konstnärligt ofruktbart. Efter att ha vadat kring ett tag tappar jag helt intresset. Men nästa gång, Aurgrunn. Nästa gång!