Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nikanor Teratologen: Att hata allt mänskligt liv

Nikanor Teratologens nya bok är ett flammande angrepp på västvärldens bigotteri och renlighetsfanatism, anser Marie Norin.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

1873, 59 år gammal, ligger den engelske officeren och arkeologen Alexander Cunningham i halvdvala i en tältsäng i Bharhut, Indien, golvad efter en feberhallis (ett vidunder i gestalt av Cunninghams döda mor), och försöker bearbeta insikterna han drabbades av under utgrävningarna i Sarnath 40 år tidigare.
Den gången hette vidundret Bhairava, ett slags dödsätande, inkarnationssållande orakel som tycktes se rakt igenom Cunninghams varje strävan och gärning. Ett missfoster i en kittel framburen av transor och eunucker, lika verklig som frambesvärjd av Cunningham själv, den redan skinntorre, "försänkt i de trösterika individuationsillusionernas distinktionsfantasmagori", uppfödd på "den urlakade kristna modersmjölken där moraliskt ansvar och möjlighet till räddning från den kättjesjudande köttkvarnen finns ... " Bhairava spar inte på krutet.
Att hata allt mänskligt liv är en svullet tecknad fresk, lika mycket en fantasi över och en lek kring det exotiska fjärran landet, ett köttsligt-psykiskt tillstånd-förfall, som embryot till en berättelse om en son till en mor (men den möjligen psykologiserande resan vore ett svek mot textens innersta motor), som ett flammande angrepp på västvärldens bigotteri och renlighetsfanatism: "Du kan inte förstå denna värld endast genom att mäta och väga och etikettera och katalogisera och analysera den, du måste brista, vandra vilse, falla sönder ( ) och inte ens det betyder någonting."
Det som starkast återstår när jag tvingas acceptera att boken är slut, är den på en gång jubel- och sorgesång som Nikanor Teratologen väver kring den gode Cunninghams största fruktan och insikt: att allt på förhand är förgäves och förspillt, att allt sysslande bara blottlägger intigheten: "den överväldigande ödsligheten går aldrig att tala bort, tanken är alltid ett avskaffande, undanröjande, omintetgörande ... "
Det är mörkt, vidrigt och måhända meningslöst, men det är vackert ändå. En sorts poetik?