Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Nicole Krauss | Det stora huset

Amerikanska Nicole Krauss lyckas med det smått osannolika konststycket att överträffa sitt eget tidigare mästerverk Kärlekens historia. En förtjust Per Planhammar läser Krauss Det stora huset.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOK

BOK

Nicole Krauss | Det stora huset

Översättning: Ulla Danielsson

Brombergs

Om jag inte tar alldeles miste är den amerikanska författaren Nicole Krauss fortfarande gift med sin närmast mytomspunne kollega Jonathan Safran Foer. Tillsammans med sina två barn bor de i Brooklyn, grannar med det äkta och minst lika legendariska paret Siri Hustvedt och Paul Auster.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är just sådana fakta som riskerar att hos somliga, företrädesvis mindre framgångsrika, väcka missunnsamhet, ja, till och med en till raseri gränsande avundsjuka.

När det svenska förlaget nu publicerar Krauss tredje roman Det stora huset gillar jag därför att man, till skillnad från alltför många andra publicister, inte utnyttjar sådana här pikanta detaljer, utan låter henne, som ännu är den minst kända, enbart få framstå som den egensinniga och skimrande författare hon är.

Krauss debuterade redan 2002 med den välskrivna men på många sätt trevande och i viss mån valhänta Man utan minne (ur ett perspektiv något fegt publicerad som andrabok i Sverige), men det var med Kärlekens historia tre år senare som hon fick sitt internationella genombrott.

Denna i ordets bästa bemärkelse hjärtknipande berättelse, med utgångspunkt från en vid livets slut stående polskättad judisk man i New York, hör fortfarande till mina större läsupplevelser under det förra decenniet, väl i klass med nämnda Hustvedts starkaste romaner, och de facto långt bättre än såväl Foers som Austers senaste verk.

Det var med förrädiskt enkla stilgrepp, och en alldeles enastående men hisnande vacker prosa, som Krauss där lyckades binda samman en lång rad människoöden, tre världsdelar, dåtid och nutid, estetiska resonemang, minnen och dess konsekvenser och, inte minst, det judiska folkets historia, till stor romankonst.

I den boken fanns ett manuskript i fokus, i aktuella Det stora huset handlar det om ett skrivbord med 19 lådor som, förmodligen falskeligen, påstås ha tillhört Pablo Neruda. Men det är inte bara dessa författarens arbetsredskap som gör de två romanerna till nära syskon, även om det är oerhört skickligt att – som till exempel Kristian Lundberg, för att nämna en i Sverige samtida – ha modet att integrera det egna skapandet i ett större perspektiv och dessutom lyckas.

I de åtta längre ”noveller” som skapar romanen för här ett ganska stort antal människor talan – fäder som ensamstående kvinnor, änklingar som intellektuella wannabees – och var och en har de utsattheten som en gemensam nämnare. Inte alla har tvingats utstå vare sig pogromer, koncentrations­lägrens fasor eller samtida nationalstaters förtryck; de lever för oss vanliga liv, med såväl lycka som smärta, och delar därmed det gemensamma mörker som gör dem, tillsammans eller var och en för sig, ohyggligt närvarande i sig själva och för oss som läsare och medmänniskor.

Ytterst på den tidsaxel där nu dessa öden följer det förmodat fiktiva skrivbordets geografiska vandring genom framför allt ett blodigt, sorgligt 1900-tal, rör sig även den förra bokens manus och centralgestalter; nu liksom då går det nästan nordafrikanskt skarpa linjer mellan USA, Europa, Israel och Chile.

En avgörande skillnad är att Nicole Krauss lyckas med det närmast osannolika konststycket att överträffa sitt eget tidigare mästerverk.

Om ensamhet har mången god och mindre bra författare skrivit, och sociologer som Max Weber och Charles Cooley har ibland sett det som sin huvuduppgift att studera anakoretens natur. Krauss vidgar begreppet till att omfatta ett specifikt folks historia, men hon gör det utan att utestänga och därmed blir hon fullkomligt allmängiltig.

Denna romans amerikanska original är magnifikt, men även i Ulla Danielssons lyhörda översättning är det litterära resultatet svåröverträffat.

Fotonot: Anakoret – eremit som lever strängt tillbakadraget.