Tänk om svenskt kulturliv och media styrs av ett gäng före detta mobboffer. Barn iklädda vuxna köttkostymer som omedvetet vill ge igen. Som varje gång de ser någon som lyckas, är framgångsrik eller bara råkar vara snygg, vill förstöra den personen. För att hämnas. För att ge tillbaka lite av smärtan de själva känt. Många av de författare, journalister, konstnärer, artister, programledare och kreatörer jag känner bär på en mörk historia. Inte alla, men tillräckligt många för att bilda ett mönster. Många av oss blev slagna, mobbade, utfrysta och lämnade utanför gruppen som unga. Ibland saknade vi grundläggande sociala förmågor vilket gjorde oss otroligt tråkiga eller konstiga på fester eller så var vi kassa på lagsporter vilket gjorde att vi blev valda sist eller inte alls. Där vi stod utanför discot, satt på avbytarbänken vid fotbolls-planen eller stod en-samma i ett hörn av skolgården började vi betrakta världen. Vi blev duktiga på att lägga märke till saker. Vi blev bra på att lyssna. Vi sökte vår tillflykt i böcker, filmer, dataspel, sånt som inte involverade stora grupper av människor att förhålla sig till. Om vi behövde interagera med -andra skedde det genom regler, gränssnitt eller språk som vi hade makt över. Smärtan av att känna sig utanför bes-tod men vi började skapa egna världar. Vi kände oss mindre ensamma, hittade andra nördar, flyttade till Göteborg, Stockholm, Malmö. Började sminka oss, supa, prova droger, festa, gå på gym, hitta våra gäng. Smärtan av att känna sig utanför fanns kvar men vi lade på lager av framgång, jobb, duktighet, pengar, makt, sex, status. De försvann nästan. Vi blev en i gänget. Vi blev accepterade. Nästan. Så såg vi dem. De snygga, lyckade och sociala. Vi såg dem på tidningsomslag, på scen, på tv eller hörde dem intervjuas i radio. Något i oss ville plocka ner dem. Förstöra deras ansikten. Håna dem på sociala medier. För att de var lyckade, framgångsrika, smarta, vältränade, rika. Vi utgick från att de alltid varit det. Att de aldrig varit mobbade. Att de aldrig känt sig utanför. Att de alltid haft status, pengar och karriär. Vi glömde att det kanske är så människor ser på oss i dag. Att de tror att vi alltid varit så här. Att de tror vi är lyckade och lyckliga.
Tumme upp: Göteborg. Fredsdemonstranter, poliser, mässpersonal och alla de människor som gjorde min stad till ett lysande exempel på hur vi bemöter våld och extremism.
Tumme ner: De aktivister, personer och grupper som hetsade till våld mot poliser och civila under demonstrationerna utanför Bokmässan nyligen. Oavsett sida. Oavsett ideologi. Navid Modiri arbetar med att föreläsa om integration och mångfald för svenska företag, organisationer och kommuner.
