Fru Meier är storvuxen och orolig. Hon ser ut som någon som rymt ur huvudet på den svenska tecknaren Per Ålin. Men det är inte Ålin utan den tyska bilderbokskonstnären och Alma-pristagaren Wolf Erlbruch som skapat henne. Och redan på det första uppslaget – helt textlöst – i Fru Meier – koltrasten träffas hennes huvud av blåa tanketrådar omgivna av svarta, luddiga moln.
Trådarna är anslutna till hotande föremål: ett lock (?) på vift, en toppig bakform (bullar i samma modell står framför henne på köksbordet), ett nödställt flygplan (hur ska hon kunna ta hand om alla förskräckta flygresenärer), en vält turistbuss (ska kakorna räcka till alla 90 jättehungriga passagerare?). Mörkret väller in över fru Meier. Herr Meier gör vad han kan för att lätta upp. Till skillnad från sin fru har han en sangvinisk läggning och ägnar dagarna åt sina favoritsysselsättningar: pepparmyntste, filateli, vikning av pappersfåglar … Sånt.
Så en dag vänder det. Fru Meier hittar en liten koltrastunge och får något konkret att bekymra sig över. Sådan ängslan kan lätt omsättas i verklig omsorg och allt blir så mycket lättare. Fågelungen växer och en dag är det dags för fru Meier att lära den flyga. Hon hasar sig mödosamt upp i ett högt träd och i nästa stund har de båda lättat. Då förskjuts också gradvis relationen till herr Meier. På sista sidan, när fru Meier och fågelungen ger sig ut på ännu en flygtur, oroar han sig. Vad ska han bjuda till middag?
Bilderboken om paret Meier och koltrasten är en komplex historia – utgiven i original redan 1995, nu, isamband med Alma-priset, översatt till svenska. Den myckna texten ställer sig inledningsvis i vägen, men det spricker långsamt upp. Lika mycket som om fru Meiers oro och befrielse, handlar det om delade – och omfördelade – förpliktelser.
När oron balanseras och omsorgen byter plats får historien en helt annan och djupare innebörd av både kärlek och omtanke.
