Underbara bilder i Alemagnas barnbok

Stämningsfulla bilder, men historien är väl moraliserande, tycker Stina Nylén om Beatrice Alemagnas Dagen då inget hände.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vad vill du helst – att ditt barn ligger på soffan och spelar Nintendo timme ut och timme in, eller går ut i regnet och upptäcker naturen, blir vän med sniglar och lär sig lyssna på såväl fågelsång som sina egna hjärtslag? Tänkte väl det. Men att samla vackra stenar, klättra i träd och granska insekter är aktiviteter som barn idag mest ägnar sig åt på förskolan. Huvudpersonen i Beatrice Alemagnas Dagen när inget hände befinner sig motvilligt i sommarhuset och har verkligen ingen lust att lämna sitt spelande, vill bara döda marsmänniskor. Inte förrän mamman tar spelet med våld och gömmer det reser sig barnet motvilligt från soffan, för att snoka upp sin älskade apparat och smyga sig ut ur huset med den. Där strövar hen dystert i den regntunga skogen medan fukten letar sig in överallt. Det bär sig inte bättre än att hen slinter på våta stenar och tappar spelet rakt ner i en sjö. Den digitala lockelsens järngrepp släpper taget, och det är nu naturen tar över! Hur har barnet kunnat missa allt detta roliga? Hur har det kunnat glömma dofter det en gång känt? Det här är klassiskt sagostoff, fast förr i världen var det annat än spelkonsoler som låg i vägen. Naturen används då som nu som en spännande vän för ett vilset barn att upptäcka, tröstas och stimuleras av. Och det är underbart, absolut. Det är bara det att inramningen här känns ganska hopplöst moraliserande och framför allt skuldbeläggande mot barnen idag, som inte precis valt själva att växa upp i datorkulturens tid med allt vad det innebär. Utan spelkonsolen och dess hädanfärd kunde detta ha blivit en fantasifull, medryckande historia där barnet lämnar kultur för natur; bilderna är lätta att försjunka i, stämningsfulla och hållna i en ljuvlig palett av jordtoner. Något ironiskt är det att mamman själv mest sitter vid datorn, men jag får uppfattningen att hennes skärmtid upptas av något kreativt – hon är författare eller översättare, ingen slösurfare eller marsmänniskomördare. Även så får ungen en knäpp på näsan. Frågan är vilket barn som tycker det här känns som en smaskig moralkaka till kvällsfikat?

ANNONS
ANNONS