Tung och älskvärd western med Plura

Plura har bildat band med sin son Axel Jonsson-Stridbeck. Det klappas, klappas, klappas, väntas på raketen... men det lyfter inte, skriver GP:s Tobias Holmgren.

ANNONS
|

När Plura meddelade att han bildat nytt band med sin son Axel Jonsson-Stridbeck blev nog många nyfikna på vad som komma skulle. Var omladdning att vänta? Någonting avskalat, nytt och ovant efter pausen med Eldkvarn, som en Nebraska fast med band?

Nepp. Det blev jukebox-turnén Sånger 1979-2017 med gamla Eldkvarn-favoriter.

Svårt att tippa. Lätt att gilla.

En inspelning av De fyra årstiderna i Max Richters tolkning får sätta stämningen och ackompanjerar bandet när de stiger upp på scenen. Inledande 27 från Limbo (1999), denna tio minuter långa skildring av ett olyckligt äktenskap mellan en man och hans hemstad, är en lika märklig början som den är modig. Dess tillbakablickar signalerar temat för konserten: en resa genom Eldkvarns katalog.

ANNONS

Men öppningen signalerar också att det här inte är ett gig av klassiskt snitt. Plura har sagt att han vill testa nya arrangemang och lyfta fram texterna mer. Och ja, mycket riktigt landar raderna om barndomen i Norrköping och första LSD-trippen hemma hos Dick som perfekta slagskott i bröstkorgsburarna.

Ljudet är tungt och westerninfluerat, precis som Plura. I kväll ser frontfiguren i svart fedorahatt och röd näsduk i kavajfickan ut som om han kommit rakt från statist-ensemblen i West World. Det klär honom, och han trivs helt uppenbart i sviden. Mellan låtarna upptäcker man ånyo hur uppfriskande det faktiskt är att möta en artist som lägger tid och tanke på sitt mellansnack, även om det mest blir standup-anekdoter om gubblivet på landet och tidiga möten med Mauro Scocco. Allvaret kryper till slut in i en gripande minnesbild från moderns begravning.

Årtalet 2017 i turnénamnet avslöjar att vi även ska få nytt material till livs. Redan som fjärde låt presenterar Plura följaktligen Den här världen är slut, en countrygospel med genrens obligatoriska Dylan-rossel i sången; senare den tamare bluesstomparen Vad gjorde jag. Topparna hittas dock i de stiligt omdonade Eldkvarn-klassikerna.

Jag har aldrig hört en dålig version av Alice och blir inte besviken i kväll heller. Vidare är ljuvligt E-streetbandflygande Du kan inte fånga mig med sina spröda orgelmattor är konsertens mest inspirerande ögonblick. Det lyfter emellertid inte. Inte helt. Det klappas, klappas, klappas, väntas på raketen... men det lyfter inte. Kanske är det Stora teatern som lokal? Den oskrivna regeln att prompt sitta ner, som visserligen trotsas under extranumrets hitmedley?

ANNONS

Några smällare i hjärtetrakten blir det i alla fall när Du kan inte fånga mig, vars refräng nallats till en av Håkan Hellströms mest berömda texter, lekfullt passar tillbaka bollen i ett Hellströmskt duettinslag med percussionisten Freja Drakenberg. En pophistorisk rundgång som känns rakt igenom älskvärd.

ANNONS