Tre romaner om män som springer

Det är det dags för ett av världens största lopp i Göteborg. Ove Haugen springer Göteborgsvarvet för nionde gången. I år har han laddat med tre nya löparromaner.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den så kallade löparboomen har pågått i ett antal år och böcker som berättar hur läsaren kan bli en bättre och snyggare löpare produceras snabbare än Mustafa Mohamed kan springa. Några av dem har med framgång vävt in ett slags värdegrund att låta fotsulorna landa på – ett filosofiskt ramverk som legitimerar träningstimmarna och gör dem till något annat eller mer än en önskan om en snygg kropp och ett hälsosamt liv. Christopher McDougalls Born to Run och Haruki Murakamis Vad jag talar om när jag talar om löpning är de främsta.

Däremot har skönlitterära löparböcker med vissa undantag låtit vänta på sig. Tills nu. Under ett halvår har jag läst tre nyutkomna romaner där löpningen inte bara har varit en ingrediens, utan en huvudsak, och eftersom sporten är en så tydlig tidsmarkör är jag inte överraskad. Det finns mycket att hämta i en idrott där individualism och kollektivism så tydligt samexisterar.

ANNONS

Samtidigt är löparromanen en riskfylld genre. En författares passion för sitt ämne räcker ju inte (det är knappast Hemingways fiskeintresse som gjort Den gamle och havet till en klassiker) och frågan är om de nyutkomna romanerna håller för fler än de redan frälsta.

Sinsemellan är de väldigt olika, men en gemensam nämnare är att de har skrivits av män och för det mesta handlar om män. Ett litet undantag finns i Dekius Lacks Springa med vingar (omtalad i korthet i GP 8/11 2016) där de tre manliga huvudpersonerna springer genom Europa tillsammans med en yngre kvinna. Målet är att hinna till Aten på 80 dagar för att delta i Athens Authentic Marathon.

Sådär lagom upphetsande, tänker förmodligen de flesta icke löpare, men Lack är en rutinerad författare som vet hur man berättar en historia. Boken kan lika gärna ses som en betraktelse över livslång vänskap, och löpningen blir en katalysator för existentiella frågeställningar. Jag skulle troligen haft behållning av Springa med vingar även om jag inte vore en av de som knutit på sig löparskorna och låtit sig värvas till sekten.

Mer kluven är jag inför Dömd att springa av debutanten Fredrik Svanfeldt. Romanen handlar om en fängelseintern, dömd för vållande till sin sambos död, som rehabiliteras med hjälp av intensiv träning på löpband.

ANNONS

Persongestaltningen lämnar saker i övrigt att önska medan fängelsemiljön och det yttre skeendet beskrivs med yttersta noggrannhet (det förvånar knappast att författaren inte är psykolog utan civilingenjör i teknisk fysik). Dock saknas den sortens språkkänsla som skulle berättiga detaljrikedomen, och intrycket blir istället att Svanfeldt inte riktigt litar på läsarens medskapande förmåga.

Med det sagt ser jag ändå ett värde i Dömd att springa. Den kan betraktas som ett träningsprogram kamouflerat till roman, och som sådant blir det roligare att läsa än ett vanligt löpschema. Den kan även leda tankarna till min barndoms serietidning Buster, där losern mot alla odds får upprättelse på de sista sidorna. Det är en klassisk förutsägbar men ändå effektiv dramaturgi, och det räcker för att göra Dömd att springa till en bladvändare för löpningsfantaster. Vi vill se hur det går i det långa loppet.

Roman nummer tre, Springa av fransosen Jean Echenoz, är i en klass för sig. (Eftersom den utkom på franska redan 2008 är det i någon mening fel att säga att den representerar en trend, men att den översätts just nu har kanske ändå en viss betydelse.) Till omfånget är den liten. På 140 sidor, tillsynes klanderfritt översatta av Christina Norrman, beskrivs löparundret Emil Zátopeks liv och karriär i kommunismens Tjeckoslovakien.

ANNONS

Stilen är torrt redovisande och renons på onödiga detaljer, men på det lilla utrymmet lyckas Echenoz ändå skapa en påtaglig närhet både till Zátopek och hans samtid. Å ena sidan har vi en oslagbar idrottsman med en egendomlig stil där han snarare än att springa verkar gräva sig fram likt en schaktmaskin. Å andra sidan har vi en regim som inser att Emil kan bli ett utmärkt propagandaverktyg. Han skickas eller skickas inte till internationella tävlingar, allt efter regimens godtycke, och vad han får säga kontrolleras noggrant.

Echenoz beskriver det så här: ”Att Emil verkligen tror på socialismens förtjänster är obestridligt, men lika obestridligt är att han har svårt att göra på något annat sätt i den situation han befinner sig i. Han vet att han har ögonen på sig …”

Vid ett enda tillfälle opponerar sig Emil. När Warszawapaktens styrkor rullar in i Prag tar han till orda, varpå han fråntas sina privilegier och deporteras till urangruvorna i Jáchymov. Sedan tas han till nåder och blir renhållningsarbetare i Prag, men det fungerar inte eftersom han möts av applåderande människor som hellre tömmer soporna själva än att låta honom göra det. Alltså blir han åter en spelbricka: först företrädare för regimen, sedan frihetssymbol. Och han som bara ville springa.

ANNONS

Echenoz bok är unik i den mening att den, samtidigt som den är guld för hugade löpare, tar klivet ut ur löparspåret och in ett stycke modern historia. Sverige 2017 är långt från 50-talets Tjeckoslovakien, men var vi än springer så gör vi det i en social kontext och en politisk verklighet, och den svenska roman som tar ett sådant grepp om löparboomen återstår att skrivas. Vad mig anbelangar får författaren gärna vara en kvinna.

ANNONS