Läs oss tyst och du ska förnimma. Läs oss högt och du ska uppleva. Gestalta oss och vi ska uppleva dig. Var beredd, skriver Anna Takanen Göteborgs Stadsteaters förra chef, i förordet till Björn Runges bok Stillhetens hav och andra dramer.
Jag läser tyst och hör rösterna, ser personerna som Björn Runge valt att ge ordet och föra hans talan. Fem dramer. Två av dem har han iscensatt: Night Rider på Nya Studion (2003) och Var inte rädd på Stockholms Stadsteater (2007). De övriga är ospelade. Vad handlar de om? Om livets mörka och våldsamma sidor, om att överleva och om kärlekens nödvändighet och mycket mer.
Själv drabbad
Pjäsen Stillhetens hav skrev Björn Runge förra året med döden i sällskap, drabbad själv, likt dramats ena huvudperson, av cancer. Det är en gripande pjäs om en mors och en dotters relationer till varandra och till livet. Dramat handlar, skriver Runge i en inledande text, om att förändras och tillägger ”En förändring som för mig är början på en alldeles ny resa, in mot tillvarons hjärta.” Här alltså, precis som sägs i hans roman Det allra enklaste (2013) använder han ”verkligheten som en trampolin för det stora arbetet som är att undersöka tillvaron.”
Personlig och öppen
I varje inledning är han personlig och öppen, berättande om uppsättningar som inte blev av, om konflikter inom teatern och filmbranschen. 2013: ”min tid som filmare i Sverige var över.” I höstas började han filma The Wife i Skottland med Glenn Close och Jonathan Price i huvudrollerna.
Ouppsatta Krokodilen är också ett relationsdrama om en far och son, som likt mor och dotter i Stillhetens hav försöker nå varandra förbi alla ord. Turerna runt bokens sista pjäs Blodets kedja är märkliga. Den skrevs 2014 för Stockholms Stadsteater, men avfärdades av Benny Fredriksson med orden ” Vem vill se en pjäs om kriget i Afghanistan.” Jag skulle gärna ha gjort det.
Men texterna, visar denna samling, klarar sig även utan teatern. De har såsom hans filmer djupt allvar och stort mörker då och då upplyst av hans humor och värme.
