1976. "Boken är en smula tung på minnen av just kungligheter", skriver GP:s recensent.
1976. "Boken är en smula tung på minnen av just kungligheter", skriver GP:s recensent.

Svenska folkets minnen samlade i kortformat

Arbete, lek, dans, fordon, död, övergrepp, kungligheter – många minnen samsas i en ny textsamling, men frågan är varför detta blev en bok, skriver GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Svenska folket berättar om sitt 1900-tal är en bok som kommer att få varje läsare med egen erfarenhet av Sverige sedan 1910-talet och fram till nutid att välja sin egen referenspunkt och känna hur det egna minnet bekräftas av att någon annan sett samma sak. Jag minns + du minns = vi minns. Minnet blir en kollektiv, gemenskapande process.

Boken är en produkt av Svenska Dagbladets pågående minnesprojekt. Under våren har de bett sina läsare att skicka in egna sentenser som börjar med just ”Jag minns …". Dessa har sedan sammanställts till en bok av Madeleine Levy, litteraturredaktör på samma tidning och Peter Englund, historiker. Ett enkelt och i bästa fall spännande grepp som också prövats i litteraturen tidigare, av exempelvis Joe Brainard, Georges Perec och Peter Englund själv. Och visst är det fascinerande att glänta på dörren till de många ögonblicksbilderna från förflutenhetens landskap. Även om SvDs läsarkrets har gjort boken en smula tung på minnen av just kungligheter.

ANNONS

Vissa textfragment representerar verkligen bara minnen: ”Jag minns den stickade koftan med de röda blommorna som färgade av sig i tvätten men som jag vägrade slänga”. Vilket 1900-talsdecennium hör det minnet hemma i? Det kan eggande nog vara vilket som helst, det är minnet av det egna, personliga motståndet som berättas. Andra kortare texter har uppenbart som ärende att berätta historia, som: ”Jag minns när den sista hästen slaktades, blodet som rann nerför ladugårdsbacken. Bakom ladugården väntade den nya tiden; en skinande röd Volvo Krabat.”

Minnena berättar ofta om arbete, lek, dans, fordon av olika slag, om skolan och olika medier. Många minns döden. Från 1900-talets första halva berör minnen av andra barn som dog särskilt. Trots att #metoo inte hade blivit viralt när boken trycktes så jo då. Självklart minns kvinnor i Sverige övergrepp.

Det suddiga, sårbara och sköra hos vårt minne anas i hur annorlunda de första decennierna är i boken, hågkomna bara av de som själva var barn då. Så här lätt, tänker jag, skulle vi alltså kunna glömma det förflutna, så skulle det kunna glida in i dimman, om vi inte kunde skriva och läsa och lämna erfarenheten vidare. Men det kan vi ju.

De korta styckena till trots blir det tungt att läsa boken rakt igenom. Hackigt. Det skulle gå bra om det redaktionella arbetet var så omsorgsfullt att det var en bok man lät ligga framme och liksom njutningsfullt öppnade gång på gång för att läsa fragmenten i sin egen rätt. Men så är det inte heller.

ANNONS

Jag är full av respekt för alla minnen och människoliv som skymtar på sidorna. Men gör dessa texter sig verkligen bäst som bok? Tveksamt. Registret gör det visserligen möjligt att läsa på annat sätt, men det hade nog varit bättre att låta detta vara bara en hemsida.

ANNONS