One Direction, under en period världens största popband, fortsätter att knoppa av sig. Nu är det Harry Styles tur att solodebutera. Enligt god brittisk tradition gör han det genom att låta sig inspireras av farmor och farfars vinylsamling. Med Bowie och Jagger som uppenbara ideal gör Styles sin version av 70-talsrock filtrerad en vända genom 90-talets mer muggiga och flanelliga britpop (tänk Ocean Colour Scene.)
Jag uppskattar Harry Styles ambition att gå sin egen väg och givetvis försöker han samtidigt balansera en filmkarriär på den vingliga bricka som alltid är en pojkbandsstjärnas tillvaro efter splittringen. Hans rösten passar fint för det här lite rockigare uttrycket och han har fina sånger i bland annat Blackbird-pastischen Sweet creature och härligt pampiga Verve-aktiga balladen Sign of the times (som inte har något att göra med Prince-låten).
Harry Styles ger sig nu ut på en rejäl världsturné. Det finns ingen anledning att tro att han missar målet. Det blir succé.
