”Lilla Essingen är ett samhälle i miniatyr, i vissa avseenden en plats där tiden har stått stilla, utan gentrifiering och kommersialisering. Stig Larsson har bott där sedan årsskiftet -88/89 och skaffat sig en stor vänkrets av människor från olika sociala skikt. I samarbete med fotografen Ulla Montan tecknar här Stig Larsson ett tjugotal livfulla porträtt av folk på Ön, som den kallas i folkmun.”
Föregående stycke står inte att finna på baksidan av en print on demand-bok sammanställd av en entusiastisk hembygdsförening, utan på Stig Larssons nya utgiven på Albert Bonniers förlag. Texten präglas av förljugenhet. Inte minst genom att inte låtsas om en 60 sidor lång avslutande essä varav en inte obetydlig del består av författarens ofiltrerade tankar och känslor om godtyckligt valda ämnen. Det rör allt från invandring till huruvida man bör återinföra skolaga i Sverige. När baksidans falska marknadsföring möter Larssons tankeström blir effekten otroligt nog mer än bara komisk. Självbedrägeriet har också länge varit ett viktigt tema för Larssons författarskap. Han har ägt en besynnerlig förmåga att skriva fram det svarta gapet mellan en människas självbild och den bild som andra uppfattar av henne.
Att skriva om livs levande människor är ett högt spel. Som sämst en praktik som går ut på att författaren från en säker och stilla plats samlar in andras berättelser. Larsson träder istället in i berättelsen, skriver fram sig själv. Porträtten av ”folk på ön” tilltalar mig på så sätt att de inte utger sig för att vara annat än bilder i ett enskilt psyke – det är försonande ärligt. Det finns en vördnad i det.
På kvarterskrogen Rosa drömmar äger de mänskliga mötena rum på ön. Flera i persongalleriet är missbrukare, förtidspensionärer och socialbidragstagare. Stora delen av vardagen tycks bestå av mer eller mindre dramatiska relationer. Manliga vänner säger man inte upp kontakten med, det ord som används för det är utvisning. Fotbollslingo får maskera handlingens känslomässiga karaktär. Ordet utvisning är hemmahörande i regelsystem, och bär en air av förnuftsmässighet. Handlingen, att storma ut från krogen och skrika att man aldrig vill se någon igen, gör det inte.
Larsson skriver med både humor och självdistans. Karaktärer som endast omnämns i förbifarten gör stort intryck, som syskonparet Lillstrippan och Storstrippan som vunnit viss berömmelse på ön genom att sätta upp strippshower i Eskilstuna. En afton på Rosa samtalar han med en ”transvestit”, varefter gänget där retar honom. Under nästa möte med transvestiten beklagar han sig över hur vännerna på Rosa uttryckt sig, samtidigt som han passar på att positionera sig i fråga om Pride – ”precis som i Sovjet” med en regnbåge istället för hammare och skära. Transvestiten replikerar att han själv bara blir glad av regnbågsflaggorna. Denna enkla, oförfalskade replik får bli den slutliga. Att andra ges sista ordet är ett återkommande grepp, kraftfullt på så sätt att det visar på självdistans hos författaren.
Essän som tar vid i slutet saknar dessvärre stringens. En bild kommer upp för mig: en erkänt duktig elev skriver ett prov på ett medvetet oläsbart sätt, med förhoppning om att examinatorn ska utgå från att det som står måste vara något beaktansvärt. Ofullgångna resonemang lämnas över till läsaren som döda foster. Det är glupskt, pratigt och endast vid få tillfällen får man vila i språket. Åsikterna känns igen, avmattade all kraft att uppskaka efter mångårigt loopande i media. Någonstans snuddar han vid problematiken om arbetsvillkor i kulturbranschen som möjliggör att genast göra sig av med oönskade element. Resultatet av det blir en offentlighet där bara konforma personer får ta plats och samtalet präglas av rättfärdighet. Inte fel, men fel att tro att vad som helst kan utgöra motvikt. Med landets största förlag i ryggen slarvar Larsson bort sin möjlighet att få något sagt i denna del. Det slutar med att han själv konstaterar att han är ”out of time”. Det hela blir oerhört svårangripligt.
