Ensamhet är något relativt, vare sig den är självvald eller påtvingad. Ensam jämfört med vem – eremiten i sin grotta, guden i sin himmel eller det mobbade barnet? I den tysk-schweiziske författaren Benedict Wells fjärde roman Ensamhetens slut handlar det snarast om rädslan för att bli ensam, att bli övergiven.
Berättaren Jules är under det första decenniet av sin levnad en orädd och självsäker pojke. Men 1984, när han är elva år, omkommer föräldrarna i en bilolycka. Jules och hans två äldre syskon slits bort från den trygga familjemiljön i en lägenhet i München och hamnar på en lantligt belägen internatskola, där de nära nog förlorar kontakten med varandra.
De bearbetar sorgen på olika sätt. Storasyster Liz famnar efter livet på ett destruktivt och självförbrännande vis. Storebror Marty blir dataspelsnörd, förutspår internets potential och gör sig en förmögenhet på det företag han startar.
Jules lämnas av syskonen ensam i sin rädsla för mörkret, döden och evigheten, men vid sin sida har han den gåtfulla, jämnåriga klasskamraten Alva som ska bli hans stöd i livet. Under drygt ett decennium förlorar de kontakten med varandra men förenas till slut igen i en bergsby i Schweiz. Men för hur länge? Rädslan för att bli övergiven, som av föräldrarna när han var barn, är ständigt närvarande hos Jules.
Jag tycker om romanen även om den inte är särskilt djuplodande, framförallt är porträttet av Alva nyansrikt och fint. Inledningsvis finns i berättelsen en medryckande koncentration och energi men den mattas av efterhand. Boken är engagerande, underhållande och berörande – en bladvändare som är svår att lägga ifrån sig men som ändå varken framkallar tårar eller skratt. Sorgen finns där, Benedict Wells petar på sårskorpor men når inte riktigt ner till smärtpunkterna. Inte ännu, men det gör han nog så småningom. Han är trots allt blott 33 år gammal.
