Miika Nousiainen siktar med sin släkt- och tandläkarroman på en feel-good-berättelse med svart humor. Med en grund i två kontrasterande mansroller och två berättarröster utforskas teman om rötter och rotlöshet och vi och dom, som till sist och föga förvånande landar i att vi alla är olika men ändå mer lika.
Pekkas far lämnade familjen för att gå till affären och kom aldrig tillbaka. Esko växte upp hos fosterföräldrar. Pekka är copywriter, en modern mjukisman, Esko en strikt, gammaldags tandläkare. Pekka är nyskild och bitter (fast det har han inte insett), Esko har aldrig haft något förhållande men längtar (fast det erkänner han inte). Vid ett tandläkarbesök inser de att de är halvbröder.
Roten till det goda är i mycket en skröna. Bröderna bestämmer sig för att hitta sin försvunne far, som visar sig ha varit aktiv i att starta och lämna familjer i flera världsdelar. Fler släktingar och syskon dyker upp allt eftersom. Tandläkarterminologi är en av sakerna som ska knyta samman och tänder är överhuvudtaget flitigt förekommande. Men när det i råden ingår att borsta tänderna i sju minuter och använda tandtråd i fem blir åtminstone jag skeptisk. Romanen har sina roliga stunder, men även underhållning vinner på att inte låta persongestaltning och miljöbeskrivning stanna vid schabloner.
Nousiainen debuterade i Finland 2007 med Hallonbåtsflyktingen, om en finsk mans önskan att bli svensk. Även den byggde mycket på skillnader, upplevda eller verkliga, men utan att gå på djupet. Här snuddar han vid svåra frågor som rasismen i Ronna i Södertälje, prostitution och massturism i Thailand och behandlingen av aboriginerna i Australien, men utan att låta det bränna till på riktigt. Frågan om vad som får en far att om och om igen lämna sina barn lämnas också obesvarad.
Nousiainen låter sina huvudpersoner bli bättre människor av möten som slipar ner de vassaste kanterna, men själv borde han både skruva ett varv till och borra djupare.
