Litteraturen är i bästa fall en resebyrå och böckerna är biljetterna. I verkliga livet riskerar de utan biljett sitt liv. Som de som flytt kriget i Syrien för att ta sig till Europa via den grekiska ön Lesbos.
Vilka djupa litterära teman är inte färden över havet, döden genom vatten och skeppsbrottet? Men de som flyr tänker inte på litteratur utan på nytt liv, å andra sidan är livet oskiljbart från de litteraturer som ändå kan vittna om det.
Redan på Lesbos där Sapfo levde 600 år före vår tidräkning som en aristokratisk kvinna med genial dikt. Herr Alkaios bodde även på ön men det är fru Sapfo som inleder den europeiska sånglyriken. Hon vittnar om hur livet kan skakas – fast då av Eros krafter. Den fina elden.
Poeten och grekisten Jesper Svenbro återvänder till Sapfo i översättningar och studier - och nu i diktsamlingen Namnet på Sapfos dotter. Det är hans sextonde diktbok och den zick-zackar som flera av hans tidigare mellan poetisk utflykt och studerad insikt.
Svenbros resebyrå har tidigare skickat oss till Lappland, Skåne, Frankrike, Egypten och Himlen. Efter sina översättningar i Eros skakar mig 2013 (med Lars-Håkan Svensson) och den vackra essäsamlingen Sapfo har lämnat oss från 2015 är det följdriktigt att han hamnar på Lesbos. Det är ju hans hjärtland.
Svenbros dikt är lyrisk på omvägar eftersom han när en stark dragning till det prosaiska. Hans dikter talar ett slags klarspråk – storögt och renhjärtat, utan listiga mystifikationer eller skarpa vitsar och ändå med det gåtfulla i behåll. Det väl utprövade idiomet härskar också i den nya boken. Men jag ställer mig en och samma fråga – hur fogas denna klarhet samman med den metapoesi – dikten om dikten som dikt - som Svenbro alltid håller sig nära, sedan, låta säga Särimner 1984? Upplöser han inte denna gamla metapoesi i bok efter bok? Lurig fråga.
Den nya diktboken uppehåller sig inte så mycket vid Sapfo som hennes familjekrets, den cirklar kring Lesbos med både ekonomiska, religiösa och politiska inblickar. Svenbro kallar sin bok ett ”kulturantropologiskt laboratorium”. Det blir som väntat lekfullt med bifogade examensuppgifter. Det handlar då om vin och vatten, vin att odla och exportera, vatten att segla över. Sapfos far är Skamander, en trojan som blir en utböling bland Lesbos ädla greker. Hennes mor heter Kléis men det heter även Sapfos dotter. Se där ett spår! Kléis kommer av kléon, eftermäle. Torkat vin kan dessutom bli bläck att skriva med.
Sapfos bror är Charaxes. Han skeppar sitt lesbianska vin till Nausikat i Egypten. Där möter han Doricha, en slavinna som han förälskar sig i. Förstulet köper han henne fri med familjekassan och återvänder med den rosenkindade på sin ”skuta”–en ”returfrakt” som även omfattar nítron, som man kan göra tvål av (alltså natronsoda). Det blir bröllop på Lesbos. Sapfo skriver förstås hyllningshymnen.
Men Svenbro växlar både tid och rum. De två älskande har drag av Richard Burton och Elizabeth Taylor, till festen inviteras Miles Davis som spelar ”So what” med bassriff från Paul Chambers. Den spanske 1900-talspoeten Jorge Guillén passerar liksom den kinesiske konstnären Ai Weiwei – i Dionysosmask. Sedan även de tusentals flyktingar som kommer från Syrien för att söka nytt liv. Lesbos är tröskeln mellan öst och väst.
Så ”moderniseras” det grekiska 600-talet f Kr och Svenbro lägger förstås även självbiografiska inslag i varpen. Dikterna dediceras, ges då bokstavligen till andra – som hans stora lärare Jean-Pierre Vernant och Marcel Detienne, men också till dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt – för Doricha skall ju vara fint klädd!
Jesper Svenbros idiom är omedelbart igenkännbart men också kännbart genom en på något vis både ung och lugn ton hos 73-åringen. Han är sällan metaforisk, men – min surrande bitanke – det är också något skenbart.
Boken ”handlar” om ganska mycket, men framför allt den fredlighet som befriar oss från vedergällning: ”det är bättre att förlåta än att hämnas”. Peace, love & understanding, vore en sentida formel. Det handlar här om föräldrar och barn, dottern till en dotter som får en dotter. Boken heter ju Namnet på Sapfos dotter. Kléis alltså. Namnet för eftermäle.
Där finns då även sorg – som i bilden av Lawrence Durrells dotter Sappho Jane som berövade sig livet 1985 och därmed undslapp idioten till farsa som döpt henne på tanklöst vis.
Ändå handlar den här boken mest om poesin som grekisk returfrakt. Jesper Svenbros skrivsätt varken förskjuts eller förändras särskilt mycket, men det varieras som en ny resa. Tur och retur.
