De längsta sekunderna i mitt unga liv kom när Pentti Saarikoski tittade upp från min debutdiktsamling, svepte ett glas, harklade sig och sa: ”Du är fan bra, på riktigt”. Så fortsatte han att läsa, dricka, muttra och grymta.
Det där ögonblicket av oval lycka i lägenheten på Berzeliigatan efter uppläsningen, där hans och Mia Berners gemensamma översättning Kvällen gör sig ingen brådska/Ja meille jäi kiireetön ilta var huvudnumret, har jag burit med mig genom de fyrtiotvå år som gått.
I mina dagboksanteckningar från mina möten med Saarikoski under de följande åren finns två konstanter: dels det vildsint snabba kroppsliga förfallet, dels att det samtidigt laservassa och generösa kritiska omdömet var intakt.
Det var också då Saarikoski skrev de tre diktsviterna som utgör Tiarnia – titeln är ett låtsaslatinskt namn på Tjörn, där han och Mia Berner slagit ned bopålarna, fjärran den offentlighet han älskade och skydde.
När de kom ut mellan 1977 och 1984, den sista delen året efter Saarikoskis död, valde han och Mia Berner att kalla resultatet av deras gemensamma tolkningsarbete ”svenska versioner”, inte översättningar således.
När jag nu läser Tiarnia i Oskar Rossis mycket spännande och dristiga översättning från finskan, aktualiseras Saarikoskis melankoliska profetia i en dagboksanteckning från 1974, citerad i vännen och trätobrodern Hannu Salamas dialogiska biografi (på svenska 1975): ”För människan i nästa århundrade kommer jag att vara avlägsnare och mer svårfattbar än de forna grekerna för mig”.
Är det så? Är den Saarikoski vi möter här, för att nu låna konstnären Channa Bankiers avväpnande oironiska ironi, snarare feltida än samtida?
I ett avseende är svaret ett rungande ja, för på snart sagt varje sida utlöser Saarikoski den härskande offentlighetens brandlarm, medan han är i färd med att förenkla ”världen till labyrint”.
I sitt instruktiva, om än något självförtjusta, efterord skriver Rossi att ”diktjaget… är en gammal kommunist som gömmer sig för världen på Tjörn och från sig själv i spriten”.
Inte socialist, inte vänster. Utan en kommunist som uppmanar de sina att bygga ett kloster åt ”dessa tankar”, ergo ”skrinlägga” övertygelsen att en ”bättre värld är möjlig genom politisk kamp”.
Ur en annan synvinkel är Tiarnia i Rossis kantigare, skevare och mer burdusa språkdräkt varken fel- eller samtida, utan framtida – genom att avfärda tanken på ett färdigt samhälle som en självmotsägelse.
Saarikoski ”talar inte om världen och dess platser/utan om platser och världen i dem”.
Och platsen med världen i kan vara ljugarbänken i Stenungsund eller stormarknadens toalett där diktjaget korkar upp sin dyring, för världen finns överallt utom i utopierna, icke-platserna av dödlig fullbordan.
Oskar Rossi säger sig ha ”strävat efter att konstruera en annan svensk … Saarikoski”, i stället för att översätta dikterna till ett språk ”på vilket poeten inte tänker”.
De kvalitativa, poetologiska skillnader denna ambition genererar blir undan för undan allt tydligare.
I Dansgolvet på berget är tonen snarlik den svenska versionen, med något brantare kliv mellan antika myter, politiska referenser, vardagssysslor kring huset och skogspromenader.
Bjuda upp till dans tar ett steg längre för att etablera en mindre uppmjukad svenska, där brottytorna är synliga, råa.
Och i den sista delen har Rossi till och med ändrat titeln från Den dunkles danser till Dunklets danser, en innebördsdiger förskjutning från språklig kontroll till att vara ”på väg för att vistas i vetskap/av det jag ännu inte vet”
Jag kan inte se annat än att Oskar Rossi med stor framgång skickligt har frambesvärjt en av det förra seklets största diktare, så metodiskt att Saarikoskis spådom om sin egen avlägsenhet för oss här och nu, kommer på skam.
För det är som det är, ljudet de döda släpper ifrån sig liknar det när man trampar på en svamp, och ”tänkandet/ leder ingen vart/ vi är alltid/ vilsna”.
Den vilsenheten är vårt hem. Sju glödheta helveten, vilken poet han var – och är!
