Så bra var Miriam Bryant på Trädgår'n

ANNONS
|

Som alltid när Miriam Bryant spelar i Göteborg blev det ett kärleksfullt homecoming-party på Trädgår'n.

Men det börjar samlat och suggestivt med flimrande, vitt motljus till "Raised in rain" innan en baspumpande "Push play". Redan där står det klart att Miriam Bryant tagit ytterligare ett par kliv sedan jag såg henne senast på Storan.

Själv säger Miriam tidigt under kvällen att hon har haft en riktig skithöst. Men uppenbarligen har den kanaliserats i kreativ urkraft. Väl på scenen rensar Miriam Bryant nämligen systemet och driver undan alla demoner och smådjävlar. Det är starkt och hon har kommit långt som kan piska upp en så distinkt och uppriktig känslostorm.

ANNONS

Miriam Bryants buller och bång-genombrott i tv-programmet "Så mycket bättre" hade ju för en sämre rustad artist kunnat sluta i en långvarig baksmälla och en återvändsgränd där man tvingats ägna resten av sitt livs spelningar åt att sjunga sina tv-covers. Det skulle ta stopp där.

Från "Black car" till "Allt jag behöver"

Men Miriam Bryant är av en betydligt kraftfullare kaliber än så. Trots att låtarna från programmet under en ganska lång period käkade upp allt motstånd på de svenska topplistorna styrde hon snyggt och stabilt vidare mot en tillvaro helt på egna meriter.

"Black car" blev en bamsehit, balladen "Everything" kom inte alltför långt efter och nya, lätt baktaktsskruvade "Rocket" fungerar som torrt krut åt en miniturné som alltså bland annat stannar på ett sedan länge utsålt Trädgår´n.

Och då kan hon ju utan problem kosta på sig att smälla av en pangversion av "Allt jag behöver" likväl som att bjussa på två osläppta låtar (Teddybear!) och en briljant, svensk version av "Black car".

Där och då märks också att det finns en intensiv, långvarig förälskelse mellan Miriam Bryant och hennes fans som är på många sätt speciell. En del av hemligheten är nog att hon fortfarande är den där tjejen som klev rakt upp från publiken och in i rampljuset. Eller känslan är i alla fall sådan, och det är ju det som räknas.

ANNONS

När Miriam Bryant gästade Håkan Hellström på Ullevi var det där nästan överdrivet tydligt, men även när hon uppträder på egen hand bottnar så att säga Miriam på alla vis i den göteborgska musikmyllan.

Mycket handlar förstås om rösten, Miriam Bryants vassaste vapen, som är stark och kraftfull men som precis som hennes humor, går rakt på sak. Det är som att hon sjunger först, tänker sedan, och inte bryr sig speciellt mycket över var allt ska landa. Sångare utan konsekvenstänk är som bekant alltid de bästa. "I ain't got no pokerface", som hon själv konstaterar hon med ett snett leende i "Game".

Sprayar i svart, vitt, rött och guld

Slängd i käften-humorn liksom självdistansen i ständig brottningsmatch med den charmiga hybrisen är också intakt.

Och då kan ju inte mörkret vinna. När whacka-whacka-gitarren driver på "Life is a flower" är alla armarna uppe i luften. I mäktiga "Dragon" tar publiken över sången och trycker på mot scenen.

Men inte så att det saknas djup och allvar, när Miriam Bryant sjöng på ceremonin dagarna efter attacken i Stockholm visade hon att hon bemästrade den svåraste av situationer och tog som tröst när den kollektiva smärtan var som mest närvarande.

Miriam Bryant har numera alla färger i bältet och hon sprayar hela Trädgår'n i svart, vitt, rött och guld. Toppklass.

ANNONS
ANNONS