Jonas Bonnier.
Jonas Bonnier.

Rånarnas väg till kuppen i Västberga

Jonas Bonnier har en fin tonträff och gör rätt i att låta rånarnas perspektiv dominera, menar Maria Näslund som läst romanen Helikopterrånet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Man skulle kunna hävda att historien om det spektakulära helikopterrånet i Västberga 2009 är en promenad i parken för en författare; här finns redan en färdig berättelse ur självaste verkligheten med alla ingredienser man kan önska sig. Å andra sidan är det en händelse som de flesta redan läst väldigt mycket om, vilket ställer helt andra krav på en ny roman i ämnet. Hur bygger man upp spänningen när läsarna faktiskt känner till slutet?

Svaret är förstås att man tar ett nytt grepp. För Jonas Bonnier betyder det att han valt att berätta historien ur rånarnas perspektiv – och att han inte avslöjar vad som är sant och vad som är författarens fantasier.

ANNONS

Det är en oerhört smart ingång och dessutom är det snyggt genomfört. Vi är med rånarna när de planerar det omöjliga, men också när de tvivlar och lever småbarnsliv med blöjbyten och skrik på nätterna. Bara en sista stöt, sedan ska det bli normal vardag med familj och ett hederligt arbete.

Bonnier har en fin tonträff som gör rånarna trovärdiga och dialogen levande. De kriminella blir mänskliga och historien snabbt spännande. Alla detaljer i planeringen måste klaffa, polisen ska hållas borta och det finns hela tiden saker som kan gå fel.

Den enda personen i boken som inte går att ta riktigt på allvar är den svala supermänniskan och kriminalaren Caroline Thurn som inte har någon säng i sin fina våning på Strandvägen eftersom hon inte sover (förutom ett par sekunder stående på jobbet ibland). Hon tittar inte heller på tv och är självklart ”en polis som inte lämnar något åt slumpen”. Ett minst sagt tröttsamt porträtt, men det stör inte så mycket eftersom polisen aldrig har huvudrollen i Helikopterrånet.

Att Netflix köpt rättigheterna och ska göra film på Jonas Bonniers bok lär inte förvåna någon som läst den. Hans roman är rafflande, underhållande och som gjord för rörliga bilder med maffig budget. Friheten att väva in fiktion har också gjort historien gott; vi vet faktiskt inte exakt hur det ska gå.

ANNONS
ANNONS