Publiken ger nerv till Every brilliant thing

GEST imponerar, igen. Tobias Holmgren har sett en version av Every brilliant thing med taktkänsla, bitterljuv komik, och pirrigt publikdeltagande.

ANNONS
|

En god föreställning är en musikalisk föreställning, även när den inte innehåller minsta tillstymmelse till sång och dans. Takten i dialogen, skådespelarens avstånd till sina motspelare, ensemblens närhet till publiken; kroppens rörelser, blickarnas projektilbana; allt är musik, och en skådespelare måste ha ett strålande gehör för att lyckas.

I fallet med brittiske dramatikern Duncan Macmillans enaktare Every brilliant thing, om sjuåringen som till sin självmordsbenägna mamma påbörjar en lista över alla underbara saker som gör livet värt att leva (nummer 1: Glass, nummer 16: John McEnroe), behöver berättarrollen dessutom innehas av någon med is i magen och känsla för improvisationsjazz. Lyckligtvis för Gothenburg English Studio Theatre på Chapmans torg – GEST – har medgrundaren, vice konstnärlige ledaren och skådespelaren Gary Whitaker rytm i kroppen som en hel ragtime-orkester.

ANNONS

Every brilliant things intrig är rak och okomplicerad. I långa sessioner känns den mer som en levandegjord novell än ett drama, någonting som kunde platsa i Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år eller Graham Greenes Får vi låna din man. Faktum är att det var som prosa den först kom till världen, innan Macmillan gjorde om sin novell till scenversionen som komikern Jonny Donahoe sedan 2014 har turnerat Jorden runt med. Förvandlingen är inte fulländad, fyra femtedelar av händelseförloppet gestaltas inte utan återberättas. Risken skulle därför ha varit överhängande för en livlös snarkfest – om inte den dramatiska spänningen kommit från annat håll.

Efter att vi satt oss ges alla varsin lapp med en av listans punkter (min är punkt 996, bubbelplast). Det här harbetydelse för utformningen av föreställningen, som bygger mycket på publikens deltagande; några slumpmässigt valda åskådare får också tillfälligt porträttera figurer från pojkens liv.

Formatet är tufft. Whitaker behöver varje kväll improvisera fram en ny stöpning av berättelsen beroende på vilka som kommit för att se honom uppträda, anpassa den efter gästernas taktkänsla och beredvillighet. Han är ständigt i centrum, scendekor existerar inte över huvud taget. Golvets gröna färg och de illröda sittkuddarna är den enda ögonfägnad vi får, förutom publikmedlemmarnas nunor som lyses upp av takets mycket starka lampor. Den som får andnöd över tanken att stå i rampljuset och när som helst riskera att dras in i handlingen skulle kanske må bättre av en annan pjäs.

ANNONS

Eller inte. Utmana er själva! Every brilliant thing är någonting så ovanligt som en rolig föreställning om depression, överförd till Göteborgs engelskspråkiga scen med stor lyhördhet för materialet av teaterns konstnärliga ledare Kristina Brändén Whitaker. Gary Whitaker har å sin tur gjort Jonny Donahoes paradroll till sin egen, med en komisk musikalitet som kittlar, överrumplar, och (utan att förlora sin poignans) snabbt slår över till vemodiga molltoner.

Det blir ytterligare en punkt att lägga till listan.

ANNONS