I de tre utmärkta pjäser som finns samlade i Sara Stridsberg nya bok Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet är både scenerna och berättandet centrerat kring ödsliga byggnader. I pjäsen som inleder samlingen, och som har gett den dess titel, är handlingen förlagd till parken kring det stängda mentalsjukhuset Beckomberga. Här letar en namnlös dotter efter sin döde far och blir förförd av hustrumördaren Paul medan den institutionaliserade Olof ser tillbaka på ett liv som inlagd och den medelålders Harriet längtar efter en make som sedan decennier övergivit henne för en annan kvinna. Miljön, liksom delar av persongalleriet och dialogen, är densamma som i Stridsbergs roman Beckomberga från 2014. Men där romanen följde en kronologi är ordningen här närmast tidlös: sjukhuset har stängt, allt har redan skett och kan därför ske igen och igen.
Det mesta är försent
Även i det vagt postapokalyptiska triangeldramat American Hotel, är det mesta redan överspelat och försent. Huset vi befinner oss i här är en skyskrapa i det konkursdrabbade Detroit och stadens förfall speglas i karaktärernas uppgivenhet och desperation. I öppningsscenen återstår bara berättelsens slutpunkt där den misslyckade fotografen Vladimir försöker få sin flickvän Carter att skjuta ihjäl honom. I långa monologlika repliker berättar Carter om hur hon träffar Vladimir, blir förälskad och blir ihop. Driven av en önskan om att förstöra snarare än något egentligt begär, träffar Carter även Vladimirs bror Jack och skaffar barn med honom.
Kennedys skandalkusiner
Den vrängda och icke-existerande tiden, liksom uppgivenheten är central även för Konsten att falla. Pjäsen utspelar sig i det förfallna hus i det glamourösa amerikanska East Hampton där mor och dotter Big Edie och Little Edie har isolerat sig från omvärlden och hälsoinspektionen. Pjäsens verkliga förlagor, Jackie Kennedys excentriska skandalkusiner, är bevarade för eftervärlden i dokumentären Grey Gardens från 1975. I pjäsen har denna ännu inte filmats och den 56-åriga Little Edie har i 17 år varit i färd med att resa tillbaka till New York. Oförmögen att någonsin lämna den kvävande modersfamnen och det unkna skräpiga sovrum hon delar med modern efter att resten av den stora villan har grott igen och invaderats av tvättbjörnar, lever lilla Edie ömsom i en fantasivärld, ömsom i det förflutna som en nonsensprimadonna med sång, dans och eviga klädbyten.
Vägran att delta
Pjäsen är samlingens höjdpunkt, inte minst för dialogen som drastiskt slår över från den beckettska humor till den avgrundsdjup smärta som finns i ett förslösat liv. Men i pjäsen finns också utrymme för besvikelsens sällsamma skönhet, liksom den segervissa vägran att delta i ett begränsat kvinnoliv och förstås omöjligheten i denna vägran. Eller som det glasklart formuleras av Little Edie: ”Varför går tiden i våra ansikten men inte i våra liv?”.
Med varsam precision mejslar Stridsberg i de tre pjäserna ut det vackra i en nostalgiskt tillbakablickande tillvaro som inte ens när den var som bäst kan ha varit särskilt bra: en nyårsbal på Beckomberga, en spirande romans mellan två alkoholister, ett bejublat sångframträdande på en begravning. Mot de tre byggnadernas okänsliga beständighet står livets och tidens obönhörliga fortskridande. Hos Stridsberg är det människorna själva, och inte husen, som framstår som storslagna ruiner.
