Nina Bouraouis nya roman Strändernas skönhet handlar om en kärlekshistorias slut. A blir lämnad efter åtta lyckliga år och texten skildrar chocken, sorgens stadier och galenskapens många uttryck, allt detta som måste genomlevas innan hon till sist når fram till en punkt där kärleken till mannen som lämnade henne inte nödvändigtvis måste gå förlorad fast han nu lever med en annan. Det är en roman som mer analyserar än gestaltar, en lugn och avklarnad text som sätter ord på känslan och via orden försöker rädda känslans essens; en mycket fransk text där uttryck som ”vår glödande åtrå” samsas med svalt filosofiska analyser av åtråns förutsättningar och uttrycksformer.
Huvudpersonens placering i tid och rum – terrorrattackernas Paris – och hennes antydda bakgrundstrauma – en älskad men förlorad far – spelar in även om de inte spelar huvudrollen. Det centrala här är kropparna: A:s egen kropp, hennes älskades kropp och i någon mån den kropp som tillhör den andra kvinnan, hon som lägger ut bilder på sin blogg som A inte kan låta bli att läsa som våldsamma, hatiska eller triumferande budskap till henne själv. A är besatt, hon är en självplågare, en monoman tolkare av tecken, en som går runt med en bild av den andra kvinnan och visar den för alla, en som inte kan äta, som måste medicinera. Hon är som alla andra i den situationen. När hon spelar sina noga utvalda popsånger som passar in i det rådande stämningsläget tänker jag lite blasfemiskt att kärlekssorg är något som bara de som själva är mitt i den kan ha tålamod med i längden. För vad ska man egentligen säga? Han älskade mig, jag var lycklig, nu älskar han mig inte längre, jag är olycklig…. Det är summan av det hela.
Men Bouraouis roman är naturligtvis inte banal även om kärlekssorgen ibland faktiskt kan kännas både banal och trivial. Hennes stil är skarp och klar och hon dissekerar med nästan vetenskapligt intresse den process som är A:s väg från totalt sammanbrott till försoning, en väg som är märkligt oanfrätt av hat. Det är kanske det intressantaste med Strändernas skönhet, dess mjukhet mitt i stilens stramhet, A:s vilja att förbli levande och öppen. Så kanske är det bara ett tecken på mitt eget hjärtas hårdhet när jag inte riktigt kan bry mig hennes berättelse.
