Det sägs ibland att bildning, kultur och kunskap utgör vaccin mot fascism och rasism. Detta önsketänkande visade sig falskt redan 1932-1933, då den tyska nazismen blev största parti och tog makten i världens mest välutbildade land. Ändå är uppfattningen om bildning som antites mot den svartbruna ideologin vanlig, än i dag.
I antologin De intellektuellas förräderi? Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje riket (redigerad av idéhistorikerna Maria Björkman, Patrik Lundell och Sven Widmalm) ställs frågan om vi – ur detta perspektiv – har något att lära av historien, när Sverige återigen drabbas av ultranationalismens antidemokratiska demoner.
Mycket skarpa essäer
Som många antologier är verket understundom svajigt, men där finns flera essäer som är mycket skarpa. Både vetenskapligt och utifrån relevans för samtida debatt. Patrik Lundells essä om fascistisk mediekritik och krav på ”objektivitet” är ett exempel.
När Hitler var som mest populär strax före kriget (1937) bildades Riksföreningen Sverige-Tyskland, som vanligen benämns pronazistiskt. Lundell studerar den propagandametod som föreningen använde i sin bearbetning av svenska medier. Föreningen förklarade som sitt syfte att ”på ett verkligt objektivt sätt” skildra Nazityskland. Föreningens självidentitet utmärktes av ”vetenskapliga och opolitiska förtecken” i sin kritik av svensk press. Tidningarna ansågs generellt fientliga, partiska och subjektiva i sin ovilja inför Tyskland och nazismen.
Lundell jämför med våra dagars rasistmedier, exempelvis SD-sajten Avpixlat som ”visar stora likheter med retoriken på 1930- och 1940-talen”. Nu liksom då anser ultranationalismens intellektuella att traditionella medier ljuger, mörkar och framför allt vinklar nyheterna subjektivt. Det bör åtgärdas via ”ett rent objektivt upplysningsarbete”, som det hette 1938. Då liksom nu användes ordet ”censur” för att beskriva traditionell press (”i vårt land existerar en faktisk och praktisk censur”, 1940). Åsiktskorridoren beklagades utifrån att vänskapen med Nazityskland ”systematiskt tigits ihjäl i svensk dagspress”. Tysklandsvänner ”skrämdes till tystnad”.
Nazistpropaganda beskrivs ofta som simpel och känslosam. Den sägs också medvetet arbeta med lögner, skriver Lundell, som vill komplicera stereotyperna om propagandan. ”Det är lätt att se att den kunde framstå som rimlig och rationell”, påpekar han. Detta ekar in i våra dagar, när journalister försöker förhålla sig ”objektivt” till fascism, utifrån desperation att undvika anklagelser om subjektivitet (eller för den delen, utifrån egna sympatier gentemot det svartbruna).
"Öppna våra hjärtan"
Enbart Lundells artikel gör alltså denna antologi läsvärd. Men boken innehåller fler utmärkta bidrag, exempelvis författaren Ola Larsmos studie angående hur 1930-talets akademiskt judehatande gränsskikt mellan fascism och traditionell höger gjorde fortsatt politisk karriär även efter 1945. Kusligt aktuell kunskap i dag, då Reinfeldts gamla ”öppna våra hjärtan”-moderater möter andra högerkrafter, som gärna ser ett samarbete med SD.
”Allting går igen ur tidens grums och mögel”, sjöng Karl Gerhard redan 1940. Som historiker värjer man sig oftast från sådana fraser. Varje tidsepok är unik. Ändå går det inte att undvika rysningar, när demokratin i dag aningslöst upprepar samma livsfarliga misstag som på 1930-talet.
