Det har surrat en del runt Tommy Berggren, om hans kvinnosyn, hans umgänge med prostituerade i Rio, om alla hans snabba kärleksaffärer och spruckna relationer som han berättar om i sin biografi. Nej, de delarna bjuder ingen rolig läsning, även om han i en självrannsakande sekund säger att kanske sårades en eller annan på vägen och att han är ledsen för det. Men bevars, det handlade om att förverkliga sig själv.
Hans ego är också monumentalt. Ideligen påpekar han vilken succé han gör. Han ville bli bäst, det lovade han sin morfar och ”jag höll mitt löfte.”
Tommy utan h heter alltså biografin. Berggren strök sitt h i Tommy inför sin åttioårsdag senare i år, för att bli den Tommy han föddes som. I en slags trohetens gest mot sitt ursprung efter en klassresa som förde honom långt bort från fattigkvarteren i Göteborg.
Som sig bör startar Tommy Berggren den nära sexhundra sidor tjocka biografin från början med sin egen födelse på Mölndals lasarett den 12 augusti 1937. Det som sedan följer är en fin skildring av hans uppväxt i Masthuggets arbetarkvarter med fadern, socialdemokraten, som visserligen söp sönder både äktenskap och jobb, men som ändå skildras med ömhet och respekt för den man han var innan spriten tog över. Hans mamma, kommunisten, är en kvinna av sin tid som sliter för att få livet att gå ihop. Dessa barndomens kapitel tillhör bokens allra bästa.
Tommy gick till sjöss när han var fjorton. Hemma igen från New York arbetade han i arkivet på Volvo, men det jobbet blev inte långvarigt. 1953 gick han för första gången på Göteborgs Stadsteater och såg en ”självlysande” Per Oscarsson i Hamlet. ”Det är det här du skall gör! Det här är ditt jobb.” Han började på Atelierteatern, mötte Kent Andersson som förblir hans nära vän genom livet. ”Nästan allt Kent gjorde handlade om människokärlek och solidaritet.” Om nätterna jobbade Tommy på GP:s distribution, sen sov han i Brunnsparken, repeterade på dagen och spelade på kvällen.
Tommy Berggren ville till Dramatens elevskola, men kom inte in. Det blev istället Stadsteatern 1956 och där fanns Keve Hjelm, Ernst- Hugo Järegård, Jan-Olof Strandberg, Margareta Krook, Jan Malmsjö, Lennart Hjulström, Ingvar Hirdwall och hans ”teatermamma” Karin Kavli – de flesta, inklusive Tommy Berggren själv, skulle sedan bli de stora skådespelarna på Dramaten. Berggren gör succé förstås och 1963 kallar Dramaten. Kapitlen från Stadsteatern är för den som följt den göteborgska teaterscenen genom åren extra roliga att läsa.
Dramaten tar stor plats och anekdoterna om Ingmar Bergman, som kallar Berggren för Putte, är roande och är det något som utmärker boken så är det just Berggrens förmåga att berätta underhållande. Till förtjänsterna hör också ett rikt bildmaterial.
Det finns dock i den flödande berättelsen också intressanta avsnitt där han formulerar sig kring regi och skådespeleri: ”En skådespelare måste skapa rolltolkningen utifrån egna erfarenheter, sin egen fantasi och talang. Jag vill påstå att det är få regissörer som vet vad det egentligen handlar om. Det är ytterst sällan jag fått ut något av en regissör som jag inte tänkt ut bättre själv, inklusive Bergman och Sjöberg.” Å andra sidan skriver han något motsägelsefullt att Bergman var den mest lyhört stimulerande och öppna regissör han någonsin arbetat med ” Han har en ömhet och omtanke för skådespelare som jag finner unik.” Dagens teater, menar han, ropar efter den skådespelarkonst som var Lars Hansons. Han arbetade noggrant och vetenskapligt med sina rollgestalter, som en konstnär. För Tommy handlar det om närvaro, om att visa sig själv, sin erfarenhet, att vara rollen, inte spela den.
Men Tommy Berggren var obekväm, bråkade, kompromissade inte, visste bäst och åkte ut från Dramaten och gick till Stockholms stadsteater, regisserade och spelade med stor framgång – men långt dessförinnan hade han blivit något han alls inte tänkt: filmskådespelare.
Han slog igenom med Kvarteret Korpen 1963 och därmed inleddes hans unika samarbete med Bo Widerberg som ägnas några av bokens verkligt läsvärda kapitel, så handlar de också om en tid i svensk filmhistoria som var sällsynt vital. (För dagens svenska film har han inte mycket till övers. Det finns en brist på inlevelse hos nutidens skådespelare anser han.) 1967 kom Elvira Madigan och det internationella genombrottet var givet. Berggren skulle därefter göra över tjugo filmer och tv-serier.
Ibland blir det tjatigt. Tommy Berggren berättar om filmfestivalerna i Cannes, om alla sina resor till Hollywood, New York, Paris ... Han bor på de fina hotellen, går på lyxiga fester (jo, det sups i övermått och bakfyllorna är alltför många). Han känner alla och alla vill känna honom. Han är du och bror med Jack Nicholson, Robert de Niro, François Truffaut, Woody Allen och äter lunch med Catherine Deneuve och så vidare, stjärna efter stjärna. Han lever det ljuva livet, erbjuds, så tycks det, guld och gröna skogar i Hollywood, men säger nej till de stora filmbolagens tvångströjor och ja, till den skapande konsten, till teatern och det icke förljugna.
Tommy Berggren började skriva Tommy tillsammans med kulturjournalisten Betty Skawonius – vilken research, vilket jobb hon måste ha lagt ner – men sen tog Berggren över kommandot. Han hade behövt någon som sovrat och givit mer plats åt tankar om det konstnärliga arbetet och om egna inre drivkrafter. Det som finns mellan raderna stannar alltför ofta där.
