Albin är ett sådant där barn som jag innerligt hoppas det inte finns så många av i svensk grundskola. En sån där kille som inte precis är mobbad, men heller inte omtyckt. Han bara existerar, liksom.
Han får inga passningar under fotbollsmatcher, ingen sätter sig bredvid honom i matsalen. I det närmaste osynlig är han, den där Alfred eller Alvar eller vad han nu heter; både kompisar, lärare och rektor har rentav lite svårt att komma ihåg hans namn.
Men när Albin blir bortglömd i skogen en hel natt efter en skolorientering förändras hans liv radikalt. Alla vill hälsa, alla vill prata med honom, han är hjälte och kung under några dagar, och han mår så bra, det svindlar för honom; detta att bli sedd. Hjärtskärande nog skriver han upp antal hej han får i en särskild anteckningsbok. Men kolumnen blir allt kortare och en dag är allt som vanligt igen.
Det låter som en vardaglig men sorglig berättelse, men den är mycket mer än så. Med En annan Albin har Johan Unenge skapat något som närmast liknar en psykologisk skräckthriller, trots att handling och miljö hela tiden förblir vardagliga. Albins besatthet av att ta sig tillbaka till den person som räknas och syns skapar flera olika karaktärer, som oroar både honom själv och läsaren. Där är den tuffa översittaren som får skratten på sin sida, som tacklar fult och hårt på fotbollsplanen. Och där är killen med stort mod och hjärta, som vågar kliva fram och försöka hjälpa alla att bli sedda. Men där är också den Albin som är livrädd, som tror att han måste cykla till skogen varje natt och äta bär som fräter i munnen för att våga vara någon av alla de nya personligheterna.
Extra svärta får berättelsen av vuxenskildringarna. Av lärare som inte vågar stå upp för elever, av en manipulativ rektor, av föräldrar som tömmer juicepaketet framför barnets näsa.
Till sist blir detta en berättelse som ställer den obehagliga och viktiga frågan: Kan det finnas en starkare skräck än den att försvinna? Fast man står där bland alla andra?
