"Winnerbäck trampar samma gamla vatten"

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Winnerbäck är Linköpings stolthet, som i över 20 år blåst liv i sina vardagsbetraktelser. Han är en mästare på att putsa minnen. På att älta, vrida och vända. Han är också Östergötlands starkaste sömnpiller, konstaterar jag en halvtimme in i konserten. Okej, riktigt så illa är det inte. Vi tar det från början.

”När vi inte helt förstår är vi nära något nytt igen” sjunger han i inledande Lågsäsong, från senaste och elfte skivan Granit och morän. Raden sätter ord på kvällen. Jag försöker verkligen att förstå och drabbas. Med ett öppet sinne ser jag 40-åringen lunka ut på scen, ta ton, leverera hit efter hit. Men jag fastnar nånstans i Utkast till ett brev.

ANNONS

Winnerbäck pratsjunger med gubbiga avrundningar, på Ulf Lundellskt vis. Vi hör om risigt hår, fula tänder, kräftskivor och järnvägsspår. Vem som helst blues drar ned stämningen ytterligare. Liseberg blir en gråskala och jag dräneras på sommarglädje.

Men visst, konserten har sina guldkorn. Som när Winnerbäck driver Thåströmska och pulserande Gå med mig vart jag går med gott självförtroende. Eller när vi tusentals sjunger att vi vill ”suga liv ur din halspulsåder” i hjärtekrossande Hugger i sten. I frustrationen balanserar Winnerbäck fint mellan bittert och ljuvt. Tyvärr tippar det ofta över till bara bittert.

Vi ska åt samma håll och Ingen soldat är trevliga men inte mer. Sommarpar i medelåldern kramas hårdare för varje låt, medan Winnerbäck trampar samma gamla vatten. Han bits inte. Det är skickligt utfört men platt och utan överraskningar. Det mesta går obemärkt förbi. Raderna är egentligen tänkvärda och kommenterar inte sällan tiden vi lever i, men berör mer från texthäftet än framför scen.

Sävligheten och den fuktiga sommarluften har gojsats ihop till en sörja där alla kontraster suddats ut. Jag blir tröttare för varje minut. Och inte för att på något vis jämföra Winnerbäck med Beyoncé men med den överväldigande konsertupplevelsen färsk i minnet känns kvällens konsert extra tam. Idén om vad musik kan vara och musik som kraft har vidgats.

ANNONS

Winnerbäcks ödmjuka mellansnack om skoltiden är gulligt men späder på uppgivenheten, som nu brett ut sig som ett täcke över oss. Den väcker ingenting i mig, utan snarare bromsar. Jag känner mig som en gråsugga när kvällen är över. Tillplattad, hopplös och nära marken.

ANNONS