Underbart är kort - Teddybears chockade publiken

I John Boisens och Björn Fävremarks mycket sevärda dokumentär You are Teddybears (2017), berättar bandets kamrat Henrik Schyffert om hur konserterna brukade vara på 1990-talet när gruppen hette Teddybears Sthlm och spelade grindcore: Efter en låt som var kanske 45 sekunder lång, höll sångaren Patrik Arve en hatisk monolog om köttindustrin i sex minuter. Därefter körde de en låt på 30 sekunder – som följdes av en monolog på åtta minuter om varför Moderaterna är världssämst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Som obskyr liten punkskrålare spelar det ingen roll vilka maximer om djurmord och proletariatets diktatur du häver ur dig. Ingen bryr sig. Men när framgångarna och fanskaran växer, växer också oron om att alienera lyssnarna; att tappa de lyssnare som inte delar din politiska övertygelse om du är för öppen.

"100 000 pers som alla hatar SD", ropar Patrik Arve under spelningen på Götaplatsen, efter att inledningstrissen Ahead of my time/Get mama a house/Sunshine har rungit ut. "Så härligt att se!"

Japp. Teddybears är efter 26 år i branschen ett av Sveriges största band, och de ger fortfarande fanken i allt vad försiktighet heter.

ANNONS

Musikaliskt är det dock uppenbart att vi har lämnat 1991 långt bakom oss. Kvar av punken finns egentligen bara attityden. Kaxigheten. Och den osköna och därför så sköna sången.

I kväll skrålar den över en eventuellt rekordstor publik (hur stor vet ingen än, även om Teddybears drar till med den ofantliga siffran 103 465 från scenen) vilket känns. Armbågar och cigarettandedräkter angriper från alla håll. Skillnaden är total från Nause-konserten tidigare, där ödsligheten gjorde att man kände sig ensam och uttittad i Göteborgs offentliga vardagsrum.

Främst känns folkmassan på trycket, som bara lättar något när låtar från senaste albumet Rock on plikttroget spelas. Under några av de mer publikfriande låtarna (tänk Hey boy, och Ahead of my time) är gensvaret från Avenyn dock så starkt att Poseidon-statyn tippar lite. Eller så är det jag som snubblar. Det är svårt att avgöra just då, i hetsen och bland skriken. Swingfly springer upp på scenen under några av låtarna från Rock n roll highschool, och trycket ökar ytterligare. Det är intensivt, det är svettigt, det är ...

... det är över? I vad som först verkar vara en genialisk ploj med publiken, går Teddybears av scenen redan efter 40 minuter. Konferenciern Johan Kylén erbjuder att läsa en dikt av Nelly Sachs och möts av skratt. Vi vet ju att de kommer tillbaka. Vi vet ju det.

ANNONS

De kommer inte tillbaka. På skärmarna börjar en prisbelönt kortfilm att visas, och den uppviglade folkmassan skingras snart ut i den svala Göteborgsnatten.

Modigt drag, helt klart. Så modigt att det är punk. Och om någon mot förmodan skulle känna sig besviken besviken så … tja. Det var ju gratis.

ANNONS