Sven-Bertil Taube med en blixtrande närvaro

Ett helt liv reflekteras i Sven-Bertil Taubes mästerliga tolkningar av sin fars sånger och texter, framförda tillsammans med Göteborgsoperans orkester. Magnus Haglund är mäkta imponerad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Hur bedömer man något sådant här egentligen? De fem fyrarna i betyg handlar om just denna konsert och dess ojämförlighet som konstnärligt uttryck. Det är levande på ett sätt som man sällan får vara med om som publik. Den åldrade sångaren och skådespelaren gestaltar sin fars sånger och texter och han gör det med en blixtrande närvaro. Det inbegriper ögonblicken av rytmisk suddighet och svävning som bara ytterligare förstärker den poetiska dimensionen. Man kommer osedvanligt nära ordens och tonernas skönhet.

Det hörs redan i den inledande sången Så länge skutan kan gå. Med tanke på Sven-Bertil Taubes synproblem och nyligen genomförda hjärtoperation får de välkända raderna en speciell laddning: ”Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga?”.

ANNONS

Vetskapen om ändligheten och själva skörheten i situationen är någonting som alla som sitter där i rummet känner av som en skälvning. Och ändå finns det en sådan lätthet i upplevelsen, alltifrån de mjuka rörelserna i Dansen på Sunnanö till de komiska vändningarna i Fritiof Anderssons paradmarsch och Den lycklige nudisten. Framträdandet förmedlar fantasteriet i dessa sånger så att världen utvidgas, från det näraliggande till det som är bortom de svenska horisontlinjerna, med hjälp av några få ord. Man hör varje klangskiftning.

Hör poesin i de enskilda fraserna

Ett fint exempel är tolkningen av Sjösalavår med Rönnerdahl som sitter på sängkanten i sin skärgårdsmiljö och drömmer om azurblått vatten och den balsamiska medelhavsluften. Sången skildrar minnena av en sjöresa utmed Italiens västkust, från Genuabukten och ner till Sicilien, för att sedan ta ett skutt mot ungdomsårens upplevelser av Pampas. Sven-Bertil Taube fångar dessa resor i tanken med en osviklig precision så att man verkligen hör poesin i de enskilda fraserna. När de italienska orden kommer, i andra versen, sjunger de av musikalitet.

Det är alltså världsresenären Taube som gestaltas. Författaren som står i direkt dialog med Dante och Cervantes, Shakespeare och de provencalska medeltidspoeterna, och som låter den svenska sommarkänslan vara i förbindelse med helt andra landskap.

ANNONS

Sinnliga sånger, fulla av luft

Att det blir så finkalibrerat, så rörligt och intimt på samma gång, beror i hög grad på Peter Nordahls fantastiska orkesterarrangemang. De impressionistiskt färgade klangbilderna lyfter fram det milda drömmeriet och gör sångerna sinnliga, fulla av luft och skiktat ljus.

Det är naturligtvis långt från den virtuosa skärpan i röstklangen som man kan höra i Sven-Bertil Taubes tidiga inspelningar, som i Bellman- och Ferlintolkningarna kring 1960 eller den särpräglade Almqvistskivan från 1967. Ändå lever allt detta kvar som en sorts inre melodi och det hela når sin fulländning i det gripande framförandet av fyra Shakespearesonetter som Evert Taube översatte till sin samling Svärmerier, utgiven 1946.

Talar direkt till oss

Inför detta avslutande nummer berättar Sven-Bertil Taube om sin fars livslånga Shakespeareintresse och hans planer på en pjäs om den engelske dramatikerns okända år. När Sven-Bertil besökte honom på sjukhuset strax före bortgången hade Evert upprepade gånger sagt detta – ”Shakespeares okända år, det måste man vara poet för att förstå” – och i recitationen till orkesterackompanjemang är det poeten som talar direkt till oss. Tiden som rinner genom ögonblicken gör skönheten skarp i all sin flyktighet.

ANNONS