Leslie Feist har gjort ett par riktigt starka album, framförallt Let it die från 2004 och hennes "breda" genombrottsalbum The Reminder från 2007. Men det som verkligen imponerar och sticker ut är kanadensiskans obekymrade förhållande till allt som har med kommersiell framgång att göra. Hon skyr den inte, men tycks helt ointresserad av att jaga efter den.
Lika högt som skivbolagets ekonomer jublade när Apple plockade upp en av hennes låtar från just The Reminder (1234) för att lansera sin Ipod Nano över världen, lika hårt måste de ha knutit näven i fickan när Feist valde att följa upp sin breda succé med det mörkmurriga och rätt dova albumet Metals. Även det en grym skiva, men på tok för svårgenomtränglig för Apple att kränga prylar till.
Nu har det gått sex år och Leslie Feist har verkligen inte gjort mycket väsen av sig under tiden. Efter sitt uppträdande på Way out West 2012 turnerade hon ett tag i Syd- och Mellanamerika, och sågs sporadiskt på scener i USA och Kanada. Sedan dess har hon legat lågt, eller snarare fokuserat på andra saker, som att arbeta med hivsmittade barn i afrikanska Malawi. Troligen har hon också gjort slut med sin älskare, eller i alla fall bråkat rejält med vederbörande.
Det är i alla fall vad det inledande, småpunkiga och samtidigt avskalade titelspåret och förstasingeln Pleasure mer än antyder, och som också ekar lätt av PJ Harvey.
Om Feist någonsin har ägnat sig åt renodlad folkpop (svaret på den frågan är nej, inte direkt) så är den breda avenyn stängd och igenbommad. Det är smala spår, slingrande stigar och krängande hängbroar som leder fram lyssnaren till de avkrokar där Feist numera huserar.
De förväntansfulla reklambyråteam som ändå ger sig ut på jakt efter en ny viral dunderhit åt Apple kan i stället rikta in sig på en tröstlös resa mot mörkrets hjärta. Här finns inget solsken att paketera, inga sköna refränger att mjölka, ingen hit att sälja. Här finns inget alls för dem att hämta.
För oss andra bjuder Feist än en gång på ett stillsamt och apart, rätt så underbart och ständigt expanderande universum att utforska. Räkna med att det tar tid, precis som med Bon Ivers album förra året (utan jämförelser i övrigt), men guld kommer till den tålmodige.
Efter tredje genomlyssningen har reflekterande och närmast nakna sånger som Baby be simple och I'm not running away, låtar som först kändes lite anonyma med bara Feists röst och gitarr, växt flera meter.
Sak samma med försiktiga A man is not his song, där Feist avslutar med ett överraskande metalriff, och den mer orkestrerade Century där hon tryckt in ett spoken word-parti av Jarvis Cocker - utan att det känns udda eller sökt.
Vem utom Feist hade gett sig på ett sådant grepp, och dessutom kommit undan med det?
