Stark svanesång från Chuck Berry

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När den 90-årige rock'n'roll-legendaren i våras gick ur tiden var han mitt uppe i arbetet med sitt nya album. Vilket han mer eller mindre har rapporterats vara sedan 1979, då Chuck Berry släppte sin förra platta. Klart det blir bra då.

Här finns såklart ingen ny Roll over Beethoven, Maybellene eller Johnny B. Goode (även om charmiga Lady B. Goode kommer bra nära) men som svanesång betraktat har jag svårt att se hur Chuck Berry hade kunnat lyckas så mycket bättre. Chuck är helt enkelt en skön skiva som på ett bra och vad det känns genomtänkt sätt samlar och till viss del sammanfattar Berrys enorma karriär.

ANNONS

Musiken är tillbakablickande utan att kännas stel, och även om en självbiografisk låt som Big boys har lånat en hel del av såväl Roll over Beethoven som You never can tell känns det aldrig uppenbart eller sökt. Mer som att Chuck Berry hyllar ... sig själv.

Bland Berrys gästartister finns bland andra Gary Clark Jr., Tom Morello och sköne Nathaniel Rateliff, som alla tillför lite kryddor i anrättningen utan att på allvar utmana chefskocken själv.

ANNONS