Jens Lekman börjar kvällens övningar med att riva av den smittsamma låt som också inleder nya skivan. Texten till To know your mission, som handlar om sökandet efter mening i tillvaron, är helt säkert en omdiktning av Lekmans egen kamp innan fjolårets återvändo till formtoppen.
Efter några hajpade EP och fullängdsskivor, de senare släppta 2004 respektive 2007, gav göteborgska indiepop-undret Lekman ut ett något väsensskilt album: den dystrare och kroniskt hitt-fria I know what love isn’t (2012). Och för första gången i karriären slog han inte en homerun. Det som kom efteråt var år av grubbel och självtvivel, förkastade skivprojekt och, framför allt, tystnad.
Lösningen låg i att söka sig utanför invanda spår. Dels i projektet Postcards, där han tvingade sig till att släppa en ny låt varje vecka under 2015 och därmed rucka på sin detaljfixering; dels i det efterföljande Ghostwriting, som gick ut på att omstöpa amerikanska och svenska fans egna historier till låtar.
Stålbadet lyckades. Den Jens Lekman som i kväll äntrar Stora scenen på Pustervik är en pånyttfödd artist. Visst låter det fånigt, men så är det; albumet Life will see you now är hans gladaste hittills, åtminstone till tonspråket, och själv är artisten så säker och kraftfull på scenen som Jens Lekman-karaktärens finurliga och vardagsfilosofiska texter nu låter honom vara. Det bästa är att han sjunger sina egna vardagberättelser igen, de underbart banala små ögonblicksdikter som blivit ett lika stort Lekman-signum som kepan på artistens huvud, eller faktumet att han alltid har kvinnliga musiker i sitt kompband.
Första låten tillsammans med årets turnégrupp är What's That Perfume That You Wear, också den från Life will see you now. Jens Lekman byter gitarren mot en tamburin, låter ljudväggen byggas av keyboard, trummor och bas. Frontmannens egna små steg fram och tillbaka på scenen, hans rullande indiehöfter i introvert popkonga, Mona Lisa-leendet, nickningarna – hur han vid några tillfällen hoppar jämfota med sin basist (!) – tyder på att Kortedalas crooner är på ett strålande humör i kväll. Det smittar av sig
En extremt nedtonad Black cab med fin stämsång från förbandet The Dove and The Wolf leder till kvällsrekord i applådlängd. Det är också i fortsättningen det äldre batteriet av Lekmanska livsbetraktelser som ger störst gensvar hos publiken. Den nya skivan i all ära, men kraften i ett gammalt örhänge som The Opposite of Hallelujah blir helt överväldigande i refrängens allsång på Pustervik.
Lekman måste inte ens tystna för att det ska höras – publiken löser det så vackert åt honom.
Jisses, vilket 750-mannaband!
