Folkfesten börjar med en känsla av sorg och saknad över vad som kunde ha blivit. Solen står högt ovanför Scandinavium och pressar som en grillgaffel över biljettköns alla Ramones-tröjor. Tänk vad fint det måste vara på Slottsskogsvallen just nu. Tänk, så underbar en ordentlig rockfest i strålande Göteborgsväder hade blivit. Kanske rentav som en förlängd variant av Green Days sommarkonsert i Central Park innan de i maj gav sig ut på Europaturnén.
Grovjobbarna i förbandet Rancid räddar partyt. I ett glest och lite kyligt Scandinavium smeker deras givna öppnarlåtar Radio och Roots Radical som spetsad förfestbål, och folket i moshpitten längst fram börjar genast veva med alla sina knän och nackar. Fyrtio minuter senare, när avslutande halvhitten Ruby Soho rungit ut, har alla tankar på blå himmel och grönska försvunnit med svetten.
Rancid blev liksom Green Day stora under punkrevival-vågen på 1990-talet. Därefter har grupperna gått åt skilda håll. Medan Rancid valde att hålla sig lojala till sitt mindre bolag, svällde Green Days kommersiella framgångar till vidder som man knappast trodde var möjliga 1994.
Vad Billie Joe Armstrong än påstår på Twitter har bandet för länge sedan lämnat sina punkrötter. Faktum är att de i viss mening också har lämnat popen, till förmån för en mustig arenarock med fotbollskörer och explosiva shownummer.
Men vilken show det är!
Herregud.
Eldkastare och ficklampa
Så tidigt som i första låten Know your enemy blir det öronbedövande pyroflammor gånger tre; ett överlyckligt fan får redan då komma upp på catwalken med Armstrong och sjunga i versen innan hon slutligen glider ut i en imponerande stagedive. I efterföljande Revolution road är det igång igen med eldkastare som hettar kinder långt upp på läktarraderna.
Lamporna släcks i Holiday och Armstrong vandrar runt med en skarp ficklampa fästad på skjortbröstet, bländar publiken och bannar allt från homofobi till Donald Trump. I ett långt mellansegment låter han sig sedan bland åhörarna bäras som en Buddha av två crewmedlemmar, med mikrofonstativet riktat utåt som en riddarlans. Och under antika 20 000 lightyears away skjuter människan ut merchandise med en luftkanon (!).
Visst blir det lite väl många heeey-o!-rop under aftonen. Och visst, det sedvanliga 15-minutersmedleyt som inleds med King for a day och som i kväll får ingredienserna Shout, Always look on the bright side of life, (I can’t get no) Satisfaction och Hey Jude har väl aldrig varit annat än tröttsamt.
Men det är ett billigt pris att betala för en två och en halv timmes rock-urladdning, så kraftfull och uppryckande att Scandinavium inte har varit med om någonting liknande på åratal. Billie Joe Armstrong är ett medicinskt under till kapellmästare, och hans Green Day har blivit en underhållningsmaskin som under de senaste årens späckade turnéschema förfinat konsten att sätta ett publikhav i brand. Det smäller, det brakar, det brinner, det vrålas. Och det är ju precis så det ska vara när man har köpt biljett för dyra slantar.
