Juli, sol och 25 grader. Kvällens premisser är som gjorda för Per Gessles låtbank. Eller så är det tvärtom.
Kvällens familjefest avancerar när kungen av (Tylö)sand går på scen. Mellan brunbrända nackar ser jag honom sätta ton i lugna och färska ”Min plats”. Det utlovas en pyttipanna med hits från de senaste 40 (!) åren. Gessle har hunnit sälja 80 miljoner album och fylla 58 år. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Han är Halmstads hitmaskin vars batteri aldrig tar slut.
”Vad sägs om lite Gyllene tider?” frågar han och river av ”Juni, juli, augusti”. Responsen ger mig rysningar. Låten är skriven för en kväll som denna och blir det ultimata beviset på att Per Gessle är Sveriges mest framgångsrike karaokeledare. Jag känner mig som en klichéartad figur ur en dokumentärfilm om svensk sommar på västkusten.
LÄS MER: Gessles sommarkänsla lockade fansen
Gessle är mån om tvåvägskommunikationen och det är fint. Mellansnacken är många. I sitt Sommar i P1, som givetvis är upplagt som en intervju, pratar han om fansens bekräftelse och tacksamheten. Och som han studsar mot sitt bollplank i kväll. Publiken bär honom med allsång i framförallt Gyllene-hitsen. ”Kung av sand” och ”Ljudet av ett annat hjärta” känns mer som nationalsånger än Nationalsången.
Vi har det väldigt trevligt och stämningen är god från början till slut men det bränner till för sällan. Jag saknar nerv. Ett undantag är ”Första pris”, duetten med Helena Josefsson. Kontrasterna i melodier, röster och upptrappningen till refrängen ger mig Kent-vibbar. Låten pumpar in en annan energi i spelningen. Countryvemodet från senaste Nashville-doftande släppet ”En vacker natt” gör sig bra bredvid det annars bubbelgumdoftande.
LÄS MER: Gessles hjärta fortsätter brinna för popmusiken
Gessle tycker om nonsenstexter. Att skriva är som att lösa korsord, har han sagt. Du rimmar och provar dig fram. Det finns bra och mindre bra trams, konstaterar jag efter att han levererar raderna ”jag kan bara så ett frö, ge ett råd: ta ditt spö” i megasuccén ”Gå och fiska”. Det är finurligt men mot slutet är jag så full av bekymmerslösa ”du och ja’, tra-la-la”-rim att jag vill gå hem och läsa Dostojevskij. Okej, inte riktigt, men du förstår principen. Jag saknar tuggmotstånd. Tur att Roxette-hiten The Look räddar upp situationen.
Och vad vore denna kväll utan ”Sommartider” som extranummer. Extasen rundas sedan av med ”Småstadsprat”. Gemenskap och vardagsbetraktelser. En rimlig avrundning som sammanfattar kvällens konsert.
