Foo Fighters smäller på med kraft och känsla

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Nej, jag tänker mer på det faktum att Foo Fighters har skapat ett utrymme där de till skillnad från de flesta andra stora rockband, speciellt nu när AC/DC och Motörhead i praktiken är borta, kan fortsätta göra ungefär samma sak och ändå vara älskade.

Dave Grohl kan glida in i sin svartröd-rutiga flanellskjorta, vrida upp reglagen och lugnt låta trummisen Taylor Hawkins banka igång ännu en smattrande rocklåt som kan vara punk-funk-pop eller rentav rockopera och ändå låter det bara Foo Fighters. Tryggt och säkert, men fascinerande nog aldrig direkt tråkigt.

Kanske delvis för att Foo Fighters är så säkra på sin formel, sitt uttryck. När till och med giganter som U2 och Coldplay känner sig manade att testa nya vägar, och riskera att gå vilse, dundrar Foo Fighters på lika glatt och obekymrat som någonsin förut.

ANNONS

Nya plattan inleds med låten T-shirt där Dave Grohl sjunger till en plinkande gitarr innan hela bandet brakar loss så det står härliga till. Låten är mer av ett intro än en hel sång, men också till synes specialbyggd för att få igång en arenapublik. Sedan stampar trummisen Taylor Hawkins igång Run som även den rymmer både det hårda och det mjuka, melodiösa Foo Fighters. Det är inställsamt fast på ett härligt, strävt vis.

I småflummiga, ekomärkta Dirty water blir Foo Fighters till ett soft popband, Sunday rain är en ljuvligt, sugande sak på halvfart och i Happy ever after (Zero hour) låter Foo Fighters mer Beatles än vad Ringo Starr lyckas med på sin nya skiva. Det är inte svårt att förstå att Paul McCartney stannade och jammade med Foo Fighters efter att ha hoppat in på trummor (!).

Foo Fighters är ju inte bara ett rockband, medlemmarna är själva rockälskande fans, och varje låt på nya skivan är också uppenbara kärleksbrev till föregångare och förebilder som inte minst Beatles men också Pink Floyd (lyssna på avslutande titelspåret), Led Zeppelin, David Bowie, Tom Petty, Big Star, Pixies och många andra.

Foo Fighters berättar gärna om hur de letar efter nya sätt att trigga sin inspiration och hålla sig själva på tårna. Senast handlade det om att fara runt i olika klassiska amerikanska musikstäder, och inför den här skivan funderade man på att spela in alltihop live inför publik.

ANNONS

Nu blev det en mer konventionell process med studio, producent, ordning och reda. Det fanns rimligen ingen anledning att krångla till det. Foo Fighters fungerar ju som allra bäst när de plockar väl valda delar ur sin skivsamling och packar ihop till ett eget, lagom hårt paket.

ANNONS