Det är en viss sorts artister som nämner 40-årige New Yorkaren Gavin DeGraw bland sina musikaliska hjältar. Unga och Dressman-stiliga tv-kändisar vars namn ofta sägs med ett tv-program som prefix. Snygg-Erik Segerstedt, även kallad Idol-Erik, hör till den kategorin, likaså årets Eurovision-vinnare Robin Bengtsson.
Själv är han knappast en Idol-kille som fått chansen i form av en guldbiljett från ovan, som Roald Dahls Kalle eller Sylvester Stallones Rocky. Han har jobbat hårt för att komma dit han är nu. Innan genombrottet slet DeGraw på syltor och barer i tio års tid. I don’t want to be från debutalbumet Chariot förändrade hans liv. Utan dess sprängkraft skulle vi inte veta vem Gavin DeGraw var i dag, ens femton år senare – så anonym är resten av hans katalog.
Populär i Sverige-och Göteborg
Men musiken går hem; att påstå annat vore en lögn. I Sverige går den hem riktigt ordentligt. Det räcker att kasta en blick över den hängivna publikmassan i den nästan fyllda Lisebergshallen för att konstatera det. När första låten Chariot inleds är jublet från dem som samlats öronbedövande; en busvissling bakom mig ringer i örat också tio minuter efteråt. Gavin ler brett bakom pianot. Han förutsåg förstås effekten.
Bandet är en trio: en trummis, en kompgitarrist, och så DeGraw själv på piano och sång. En lätt teaterdimma får simulera cigarettrök på scenen. På pianot står feta och tända stearinljus. Låtarna hämtas från hela katalogen, som också i detta sitt naknaste, halvakustiska läge är en lite sirlig mix mellan UB40-minnande halvreggae, Malcolm Macdonalds blue eyed-soul, och 90 procent ren, ärlig barrock.
Finast är balladerna
Vi påminns i intro-pianoplink-snacken om hur Max Martin blev kär i låten In love with a girl när DeGraw skickade honom den, samt att Harder to believe skrevs tillsammans med göteborgaren Johan Karlsson – till vardags keyboardist i svensk-amerikanska bandet Carolina Liar. Det bidrar till klubbkänslan, definitivt, och ger ett mervärde till konserten.
De bästa stunderna är balladerna, det fåtal vädringsluckor där den nasala och vagt soulfyllda singer/songwriter-poppen viker undan och tillåter en att andas. Mobillampor lyser och förvandlar den nedsläckta Lisebergshallen till en nordisk natthimmel. Den raka Where you are är skönast och skörast, efterföljande Say I am nästan lika fin. Oftast låter DeGraw dock i kväll som ett Maroon 5 som tappat motivationen; under de mer fartiga episoderna som Brad Nowell i Sublime, fast utan momentum, utan kraft och utan finess. Mycket blir samma samma, sedan blir det samma samma igen. Uppjagat men ändå sömnigt.
Knepet som välter allt över ända
Så händer det besynnerliga och knappt fattbara: Gavin DeGraw går under ett långt, långt, långt cover-medley ut i publiken. Och då menar jag inte att han knatar fram till de främre raderna och hälsar på några av de mest entusiastiska fansen, vilket är det trygga standardförfarandet. Nej, nej: Gavin får feeling och går hela vägen, djupt, djupt in i Lisebergshallen, där han gör highfives och låter publiken i de bakre raderna ta selfies. Fansen rusar från sina stolar och alla vill vara med, samtliga på parkett reser sig upp.
Det är ett enkelt och förbaskat bra knep. Ett roligt överraskningsmoment som ruckar på den likformiga dramaturgin och därför också blir kvällens mest minnesvärda upplevelse. Det är knappt att DeGraw behöver runda av med I don't want to be för att skicka hem alla nöjda och glada. Men han gör det förstås ändå. Och hallen går bananas.