Bild: AP Photo/Petros Karadjias
Bild: AP Photo/Petros Karadjias

Deep Purple på Liseberg: Jammade sönder och berörde

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det kan vara svårt att närma sig rockhistoriens giganter. Vad ska man förvänta sig av ett band som hade sin storhetstid för flera decennier sedan? Även på skiva är det problematiskt, med gamla album som är fastlåsta, analyserade in i minsta detalj.

Innan konserten med Deep Purple försöker jag hitta en ny ingång och lyssnar på mindre kända låtar från skivorna mellan 1970-1972, letar upp bortglömda sidoprojekt som Roger Glovers soloalbum The butterfly ball and the grasshopper´s feast och bekantar mig med musiken de gjort sedan Ritchie Blackmore lämnade skeppet 1993.

Jag såg Deep Purple vid två tillfällen när de återförenades på 80-talet och redan då kändes de som gamlingar. En fjäder i hatten för att de inte enbart kör sina paradnummer utan även spelar nyare låtar.

ANNONS

Mest förtjust är jag i Vincent Price, hyllningen till skräckfilmskådisen som medverkade på den tidigare nämnda Gloverskivan; en låt som gränsar till det banala och teatrala utan att gå över gränsen. Andra låtar, där Steve Morse har större spelrum, fastnar i överlastade hårdrocksgitarrsolon, som mest känns som evighetslånga actionscener som inte tillför ett enda dugg till berättelsen.

Konserten startar med Highway Star där å andra sidan gitarrsolot, i sin ursprungliga kontext, är själva motorn, som får låten att sväva iväg. Men den lyfter inte, dessutom leker Ian Gillan att han är en elgitarr. Deep Purples magnum opus, Child in Time, har de inte spelat på länge, vilket kanske är vettigt eftersom rösten inte fixar den typen av skrik.

Annars sjöng han helt okej och andra klassiker som Lazy, Space Truckin och Black Night funkade fint, förutom Strange Kind of Woman som alltid har varit seg. Hush, i grunden en bra poplåt, jammades sönder.

Smoke on the water, då? Jovisst, det var nästan rörande att se alla som lyfte upp sina mobiler för att spela in låten med det välbekanta riffet. Några överraskningar? Ja, faktiskt, när Don Airey mitt i ett Jon Lord-liknande orgelsolo lämnade barocken och lekte med några ABBA-melodier. Hoppsan. Disco i några sekunder.

ANNONS
ANNONS